Finns det någon gräns för vad Ulf Kristersson (M) är beredd att acceptera för att få behålla makten vid valet i september? Som nu när, oklart för vilken gång i ordningen, Sverigedemokraternas Richard Jomshof förgår sig på journalister och meningsmotståndare på asociala medier. Aftonbladets Anders Lindberg må vara härdad som politisk redaktör. Men när han jämställs med Vidkun Quisling – som gjorde drängtjänst åt den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget – är måttet rågat även för honom. Quisling dömdes som landsförrädare och avrättades.
Vad gör då Richard Jomshof, möjlig justitieminister i en framtida Tidöregering? Svar: eskalerar och lägger Magdalena Andersson (S) till listan av lovliga byten för avgrundshögerns trollarméer.
För att komma från Jomshof borde jämförelsen kanske närmast ses som en hedersbetygelse med tanke på den åsikts- och värdegemenskap hans företrädare hyste med just nämnde Quisling.
Men det är ett klassiskt politiskt skamgrepp; att försöka vältra sitt eget stinkande historiska bagage över på motståndaren. Som när SD anklagar Per Albins socialdemokrater för 1930-talets skallmätningar. Någon som inbillar sig att SD hade varit emot? Här talar vi ju om ett parti vars toppnamn Björn Söder hundra års blodsbestänkta erfarenheter senare hävdar att samer och judar inte är svenskar.
Vad gör då den regering som redan lovat bort hälften av taburetterna till Jomshof och hans bruna kompisar om Tidöpartierna får majoritet i höst? Tar rakt och kraftfullt avstånd? Ingalunda. Ebba Busch rycker ut med ett ”men han, då!”: Lindberg har minsann nämnt Kristersson och tyske olyckan Franz von Papen i samma text. (Vilket för övrigt också jag har gjort. Jag vidhåller att det är en relevant och viktig parallell.) Medan Ulf Kristersson manar ”alla att ta ansvar”.
Alltså: SD svinar. Tidö slätar över. ”Alla” måste skärpa sig.
Nyligen läste jag om Imre Kertész självbiografiskt färgade roman Mannen utan öde. Den skildrar en 14-årig judisk pojkes helvetsfärd genom Auschwitz och Buchenwald. Efter krigsslutet återvänder han till Budapest. Huset står kvar, familjens lägenhet intagen av en annan. Grannarna under bor dock kvar. Pojken noterar hur de berättar om det som varit, hur allt bara ”kom”; hur de stjärnmärkta husen ”kom”, pilkorsarna ”kom”, gettot ”kom”, Donaustranden ”kom”. Och när han ifrågasätter, protesterar de: ”Men är det kanske vi, offren, som är de skyldiga?”
Pojken konstaterar att det inte finns något som är ödesbestämt, det ser bara så ut i efterhand. Vad som sker, det sker steg för steg – vilket också var det ursprungliga namnet på romanen. Men innan dess fanns det, minut för minut, andra beslut som kunde tas, andra vägar att välja, andra handlingar.
Och jag tänker att underlåtenhetssynderna, att låta bli att agera, att titta bort, att låta ske, är värst av dem alla
”Under varje minut hade något annat kunnat hända än det som sedan hände”, skriver Kertész.
I höst kan SD sitta i regeringen och Richard Jomshof vara justitieminister. Det finns absolut, absolut ingenting som säger att det måste ske.