Det grönaste gräset
Betyg: 2.
BIO. KOMEDI. Sverige, 2026. Regi: Kim Sundbeck. Med: Anna Asp, Vilhelm Blomgren, Ia Langhammer, Maria Nohra, Joel Cederberg. Barntillåten. Längd: 1.25.
Lucia Haag är filmkritiker på kultursidan.
Parterapi, fleecemorgonrockar och sex som framför allt går ut på att planera nästa veckas parmiddagar. Jag förstår snabbt att jag kanske inte är rätt målgrupp för Möllankomedin ”Det grönaste gräset”.
Relationen mellan Sasja (Vilhelm Blomgren) och Olivia (Anna Asp) som börjar med ett kul och oväntat meet cute har dött ut. Nu finns det mest dålig stämning kvar och Malmöparet går om varandra i vardagen, hittar aldrig på något ihop och lyckas inte heller få några barn. Det hela verkar dödsdömt, till att Sasja är otrogen. Plötsligt blir allting jättebra. Nu måste han bara få Olivia att göra samma sak för att båda ska ha varit lika dumma.
Malmö på film och tv verkar aldrig ha varit mer populärt. Staden ryktas vara skön, oväntad och ett mecka för riktiga chillare. Delvis sant, men bilden blir snabbt uttjatad och ”Det grönaste gräset” fastnar också i den lokalromantiska fällan. Otaliga falaflar, varav en med instuckna födelsedagsljus och fruktstånden på Möllevångstorget i smickrande motljus.
Men trots att Kim Sundbecks långfilmsdebut kanske inte riktigt riktar sig till mig, så kan jag se charmen i den. Filmen är rappare och snårigare än mycket annan ny svensk film och genom små medel byggs ett universum som känns komplett. Den hemmasnickrade känslan bidrar, även om det blir lite väl skralt ibland. Som att chefens hälsosamma livsstil förväntas förmedlas genom en halv citron och apelsin på hans skrivbord.
Däremot snålas det inte med snurriga situationer och konflikter. Vissa scener är både roliga och intressanta, och sticker ut bredvid de mer schablonartade. Men manusstrukturen blir med tiden lite genant synbar. Hela tiden vill en karaktär ha någonting i utbyte av en annan, för att den i sin tur ska få sitt. Visst är det ett medel för dramatik, men det är konstigt att alla är så himla sugna på att utpressa varandra hela tiden.
Vad vilda och fria Lea (Maria Nohra) ser i Sasja begriper jag inte. Otrohetsaffären inleds efter att han genomfört en livsmedelsinspektion på hennes restaurang. Lea berättar att hon ska flytta till Paris om en månad och vill ha det så roligt som möjligt till dess. Tydligen är höjden av kul att ligga med en krisande matinspektör i duschmössa.
Svårast av allt är det att förstå varför Sasja och Olivia ens envisas med att fortsätta vara ihop. Hade Sundbeck fokuserat mer på vad som knyter de två till varandra eller vad i deras nya upplägg som får det att fungera, hade det nog känts mer angeläget. Som i Paul Thomas Andersons ”Phantom thread”, där parets sjuka dynamik blir deras räddning. I ”Det grönaste gräset” fortsätter bara projektet utan att någon verkar särskilt intresserad av det. Kanske för att filmen annars hade blivit väldigt kort.
Inbäddat innehåll