I en ny studie från Brottsförebyggande rådet (Brå) har rapportförfattaren Stina Holmberg granskat hur de nya straffbestämmelserna mot hedersförtryck har fungerat. Det korta svaret är: uselt. Bara fyra ärenden har lett till fällande dom för hedersförtryck.
Det uppträder några tydliga mönster i rapporten, där rapportförfattaren har granskat domar och förundersökningar samt gjort intervjuer och enkätundersökningar.
Det är ett litet antal som vågar polisanmäla hedersförtryck. Från juni 2022, när hedersförtryck blev ett eget brott i brottsbalken, till slutet av 2025 hade enbart 254 brott anmälts. Det är få sett till hur många som har ursprung i länder där hederskultur är norm.
Med tanke på hederskulturens natur, där den utsatta oftast blir terroriserad av den närmaste familjen, är det inte förvånande. Den som är uppvuxen inom en hederskultur har lärt sig att familjens bästa alltid kommer först – vad du som individ vill spelar ingen roll. Och det är knappast i familjens intresse att polisanmäla din mamma eller pappa och eventuellt se dina syskon bli omhändertagna av socialtjänsten.
I de allra flesta fallen, nästan 90 procent, är det en tjej i tonåren som blir utsatt för hedersförtryck av sin pappa eller mamma, eller bägge föräldrar. Det går alltså inte att hävda att hedersförtryck bara är ett annat uttryck för mäns våld mot kvinnor eftersom mammorna också är delaktiga. När det gäller härkomstländer är föräldrarna oftast födda i Syrien, i andra hand Irak och sedan Afghanistan.
Enligt Brå finns det tre huvudskäl till att det är så svårt att få någon dömd för hedersförtryck.
För det första är det få som uppger att de har blivit utsatta för upprepad fysisk misshandel, vilket oftast är nödvändigt för att det ska bli en fällande dom. Men hedersförtryck är mer komplext än sparkar och slag. Det handlar om kontroll genom manipulation, skam och hot för att den förtryckta ska låta bli att göra något som kan skämma ut släkten – vilket kan vara allt ifrån att umgås med vänner till att synas offentligt utan slöja eller träffa någon av det motsatta könet. Fysiskt våld är bara toppen på isberget.
För det andra hoppar nästan hälften av de målsägande av utredningen. Det är lätt att förstå varför. Det här är inte som våld i nära relation där det oftast bara finns en förövare. Den som polisanmäler hedersförtryck går inte bara emot en eller två personer i sin närhet, den sätter sig upp emot ett helt nätverk bestående av släkt, klan eller etnisk eller religiös grupp.
För att den som anmäler ska stanna i fållan görs ofta försök från kollektivet att hålla kvar den genom hot eller manipulation. I ett av fallen fick en tjej ett sms av sin syster strax före avhoppet: ”Är det all tacksamhet för allt som mamma och pappa gjorde mot dig som du ger tillbaka till mamma och pappa?” och ”Du tror poliser kan hjälpa dig resten av ditt liv, glöm bort det.”
För det tredje är det svårt att få fram bevisning. Det är sällan som den som utsätts för hedersförtryck, ofta en tonårstjej, kan ge exakta datum om misshandel eller olaga hot. Rapporten betonar också att det är svårt att få någon i familjen att vittna om vad som har skett.
Det finns ytterligare ett skäl till att så få döms för hedersförtryck: Många inom det svenska rättsväsendet tycks inte förstå hur det fungerar.
I ett av fallen som gick till åtal hävdade åklagaren att det var ett tydligt bevis på hedersmotiv att en pappa kallat sina döttrar för ”smutsiga”, ”lösaktiga” och ”horor” på arabiska. Tingsrätten höll inte med eftersom pappan själv menade att orden inte hade samma innebörd på arabiska som på svenska – därför borde inte gärningarna anses vara hedersrelaterade.
Tingsrätten ansåg att det handlade om att pappan uttryckte ”personlig ilska och/eller besvikelse”. Om rätten hade konsulterat någon som kan arabiska hade den funnit att det är minst lika illa att kalla sin dotter för ”hora” på arabiska som på svenska. Det är grovt och gränslöst i båda sammanhang men att bli kallad för "hora" i en kultur med starka kyskhetsnormer har ett annat allvar. Lyckligtvis ändrade hovrätten tingsrättens dom och dömde pappan för hedersförtryck.
I en enkät som Brå skickade ut till svenska åklagare märks det att hedersförtryck ses som något nytt: ”Det tenderar alltid att finnas en viss startsträcka för såväl åklagare och domstolar att ta till sig nya företeelser och tankemönster”, skriver en av åklagarna.
Förvisso är det en hyfsat ny lagstiftning, men hedersförtryck är ingen ny företeelse utan har alltså förekommit i Sverige i åtminstone 30 års tid. En annan tycker att det inte ens finns något värde i straffbestämmelsen: ”Det gör ingen skillnad i praktiken utan känns mer som en identitetspolitisk produkt”, anser en annan åklagare.
Det verkar också finnas en oro inom rättsväsendet för att anklagas för diskriminering. ”Hedersmotiv som försvårande omständighet måste tillämpas med försiktighet så att ingen döms annorlunda än någon annan på grund av etnisk tillhörighet”, skriver rätten i en av domarna som Brå har granskat. Det finns uppenbarligen en risk att lagstiftningen som rör hedersförtryck inte används på det sättet som politikerna hade tänkt eftersom svenska domstolar är för ängsliga.
När rapportförfattaren intervjuar en grupp erfarna utredare inom polisen säger de rätt ut att det finns bristande kunskap om hedersförtryck bland både poliser och åklagare. De påpekar att åklagarna borde pröva fler fall, inte bara sådana som involverar fysisk misshandel. De har rätt.
För att fler ska kunna dömas behövs mer kunskap och utbildning om hedersförtryck inom rättsväsendet, men inte bara torra fakta, siffror och grafer. Poliser, åklagare och domare behöver utbildas av människor som själva har vuxit upp i en hederskultur och vet hur en sådan fungerar, som kan förklara den kulturella innebörden av ord, uttryck och handlingar. För om inte de som arbetar inom rättsväsendet förstår hedersförtryckets mekanismer kommer förtryckarna att fortsätta att gå fria.