DN Debatt. ”Sverige beskattar inte de allra rikaste som vi tror”
DN DEBATT.
De som tjänar bäst ska betala mest – det är en grundbult i vårt skattesystem. Men högst upp i pyramiden vänds allt upp och ned: de rikaste 5 000 hushållen betalar i snitt bara 15–20 procent. Det beror inte på fusk, och det är heller inte ovanligt internationellt. Sverige sticker ändå ut, skriver nationalekonomerna Marius Ring, David Seim och Gabriel Zucman.
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
En grundläggande princip i det svenska skattesystemet är att den som tjänar mer också ska betala en större andel av sin inkomst i skatt. För nästan alla svenskar fungerar också systemet så. Men i en ny forskningsstudie visar vi att principen bryter samman allra högst upp i inkomstfördelningen.
När även kvarhållna bolagsvinster räknas som inkomst och skatter på arbete, konsumtion och företagsvinster inkluderas i beräkningen framträder ett helt annat mönster. Medan höginkomsttagare betalar omkring hälften av sin inkomst i skatt betalar den rikaste promillen – omkring 5 000 hushåll – i genomsnitt bara 20–25 procent. Resultatet är att den progressivitet som präglar beskattningen för nästan alla svenskar upphör högst upp i inkomstfördelningen.
Varför är skattesatsen så låg i toppen av fördelningen? Det beror varken på lägre lagstadgade skattesatser eller på olagligt skattefusk. Förklaringen är att en stor del av inkomsterna aldrig beskattas enligt reglerna för personlig inkomstskatt.
De allra rikaste får nästan hela sin ekonomiska inkomst genom ägande i företag. Vinsterna stannar ofta kvar i bolagsstrukturer – till exempel personliga holdingbolag – i stället för att delas ut till ägarna. Därmed når de aldrig den privata deklarationen, varken som inkomst av tjänst eller kapitalinkomst. Följden blir att hushållen högst upp i inkomstfördelningen i praktiken endast betalar bolagsskatt, medan löntagarnas arbetsinkomster beskattas med kommunal och statlig inkomstskatt och dessutom belastas med arbetsgivaravgifter som betalas av arbetsgivaren.
En vanlig invändning är att inkomsterna förr eller senare måste delas ut och då beskattas. Men den invändningen bortser från hur de allra rikaste faktiskt använder sina inkomster. Vår forskning visar att endast en liten del av de kvarhållna vinsterna delas ut, även över mycket långa tidsperioder. Merparten stannar kvar i bolagsstrukturen och används för investeringar i aktier, fastigheter och andra tillgångar.
Den här ordningen sätter en av skattesystemets grundläggande principer ur spel: att inkomster ska beskattas när de uppkommer. Därefter kan den disponibla inkomsten användas till konsumtion eller sparande. För den som lever på lön finns inget alternativ – varje krona passerar först inkomstskattesystemet innan den kan konsumeras eller sparas. För ägare till personliga holdingbolag gäller inte samma ordning. Vinster kan återinvesteras direkt, utan att först beskattas hos ägaren. Holdingbolaget fungerar därmed i praktiken som ett skatteförmånligt sparkonto som vanliga löntagare saknar tillgång till.
Konsekvensen är att den personliga inkomstskatten för hushållen i toppen av fördelningen i praktiken blir en skatt på konsumtion. Så länge inkomsterna stannar kvar i holdingbolaget utlöses ingen personlig beskattning. De allra rikaste tar i huvudsak ut pengar när de ska användas för just privat konsumtion, medan resten kan fortsätta växa inom bolagsstrukturen. Eftersom konsumtionen bara utgör en liten del av deras ekonomiska inkomster blir också den effektiva skattesatsen låg.
Utvecklingen har förstärkts under de senaste två decennierna. Användningen av personliga holdingbolag har ökat kraftigt bland de allra rikaste samtidigt som deras effektiva skattesatser sjunkit. För majoriteten av svenska hushåll har beskattningen däremot varit i stort sett varit oförändrad. Detta grundläggande mönster finns även i andra länder, men Sverige utmärker sig genom hur kraftigt progressiviteten bryts allra högst upp i inkomstfördelningen.
Att det bara handlar om omkring 5 000 hushåll gör inte frågan mindre viktig. Deras inkomster är så stora att de står för en betydande del av den totala skattebasen. Hur dessa inkomster beskattas har därför stor betydelse både för skatteintäkterna och för skattesystemets legitimitet.
Om man vill återställa skattesystemets progressivitet finns det flera tänkbara vägar: att införa en väl utformad skatt på mycket stora förmögenheter, att bredda inkomstskattebasen så att även kvarhållna bolagsvinster omfattas av den personliga beskattningen eller att sänka skatten på arbete så kraftigt att skillnaden mot de allra rikaste försvinner. Dessa alternativ innebär olika avvägningar och kommer att bedömas olika av olika politiska partier.
Oavsett vilken lösning man förordar leder vår forskning till en tydlig slutsats: den svenska skattedebatten handlar för mycket om skattesatser och för lite om vilka inkomster som faktiskt beskattas. Så länge en stor del av inkomsterna i toppen av fördelningen aldrig når den personliga deklarationen gäller inte heller den grundläggande principen att den som tjänar mer också ska betala en större andel av sin inkomst i skatt.