Trustorhärvan har kommit att omgärdas av ett närmast mytiskt sken.
Genom ett både krångligt och olagligt upplägg köpte Joachim Posener, med en luspank engelsk lord som front, investmentbolaget Trustor. Hundratals miljoner försvann sedan ur kassan. Det är en av de största ekobrottshärvorna i Sveriges historia.
När polisen och den granskande journalisten Gunnar Lindstedt uppdagade bluff-upplägget gick Joachim Posener upp i rök.
Nu har journalisten och regissören Karin af Klintberg, som tidigare fått tillgång till och gjort en dokumentär om kungen, hittat Joachim Posener och fått honom att prata om Trustorhärvan i den nya Netflix-dokumentären ”Trustorhärvan”.
”Då råljög han”
Det har han bara gjort en gång förut, utan att visa sitt ansikte. Då råljög han.
Den här gången syns han med ansikte och allt medan han pratar vitt och brett om vad som hände där på nittiotalet, och ger en liten glimt av sin tillvaro i Frankrike. Brottet är sedan länge preskriberat. Han berättar att han köpte en ny identitet av kontakter i den undre världen, och har hållit sig gömd i en brasiliansk favela och levt bohemliv i Europa.
En annan av härvans huvudpersoner är Thomas Jisander, Poseners göteborgske kusin som visar upp sin våning i Monaco – klädd i paljettkostym. Dokumentären igenom poppar han skumpaflaskor, hänger på sin yacht i Monaco och glider omkring i en röd Ferrari.
”En skön men tokig lirare som brer ut sig om sitt lyxliv”
Och här är jag benägen att delvis hålla med journalisten Gunnar Lindstedt, den ursprunglige Trustoravslöjaren. Han har i SVT riktat kritik mot dokumentären och menar att den gullar med ekonomiska brottslingar och låter deras narrativ prägla filmen utan att ställa motfrågor. Hans främsta invändning mot af Klintberg och Netflix är att dokumentären inte nämner att Jisander efter Trustorhärvan dömts för fler allvarliga brott.
af Klintberg tillbakavisar kritiken. Men det är märkligt att Jisander får massor av tid att framstå som en skön men tokig lirare som brer ut sig om sitt lyxliv, utan att det framgår att han så sent som 2019 dömdes till 4 år och 9 månaders fängelse för bland annat ekobrott. Endast en textruta i slutet av dokumentären säger att han dömdes till ett ”kort fängelsestraff” (1,5 år) för anstiftan till grov förskingring av 20 miljoner i Trustorhärvan.
Karin af Klintbergs strategi är att hålla sig i dokumentärens utkant och låta de medverkandes självframställning tala. Det är effektfullt. Den gränslöshet och narcissism de uppvisar är svindlande. Posener säger att han ser lagar som rekommendationer, försöker följa regler tills de inte passar honom.
”Typiskt amerikaniserad Netflix-dokumentär”
Vad får egentligen någon att sätta relationen till sitt barn och hela sitt liv i Sverige på spel? Frihet, inte pengar, säger han.
Här sitter Trustors dåvarande vice vd Rickard Djursén och snyftar i sin Porsche och berättar om alla sätt han planerat att mörda Björn Björnsson, ”finansvärldens terminator”, som sparkade Djursén och städade upp efter härvan.
Djursén bedyrar att han i början inte visste något om Poseners tidigare finansiella härva eller det tveksamma upplägget kring Trustoraffären. I nästa scen påstår Posener att alla inblandade visst kände till det. Jisander säger motsatsen. Och här gör klippningen det uppenbart att det inte går att lita på någon av dem.
Att af Klintberg tar så lite plats genom speakerröst och frågor är både dokumentärens styrka och dess problem. Det är en typisk amerikaniserad Netflix-dokumentär med rapp klippning, starka personer, starka repliker och slipad dramaturgi. Långt från den form av SVT-dokumentär där man går igenom rad för rad i manuset för att se om uppgifterna går att verifiera, och en trygg reporterröst som talar om när det finns anledning att ifrågasätta något en intervjuperson säger.
En vän av ordning önskar sig mer kritiska frågor. Men som en inblick i psyken hos personer som utan skrupler roffar åt sig är det minst sagt intressant.