Mexikanska Valeria Luiselli hör till de mest intressanta latinamerikanska författarna idag. Hon bor dock sedan länge i New York, är omhuldad av New York Times och New Yorker, och hennes senaste två böcker har hon skrivit på engelska i stället för spanska.
Hennes fjärde roman, eller romanessä, heter ”Början mitt slut” och ges ut i svensk översättning av Niclas Nilsson. På många sätt är det en typisk Luiselli-roman. Den innehåller många lager, teman, höglitterära referenser och många berättelser som löper kors och tvärs genom ramhandlingen.
”Början mitt slut” hakar i hennes förra roman, ”De förlorade barnen – ett arkiv”, som var helt fantastisk. I den gör en kvinna, hennes man, kvinnans dotter och mannens son (från tidigare förhållanden) en bilresa genom USA. Kvinnan är journalist och vill dokumentera krisen med de papperslösa mexikanska barnen vid gränsen. Mot slutet av boken beslutar paret sig för att skiljas. Men däremellan vävs så många olika berättelser och perspektiv samman att det är hisnande.
Tyvärr är detta en bok som till stor del handlar om något så tråkigt som skrivandets vedermödor
I ”Början mitt slut” har huvudpersonen avslutat en svår bok och ett projekt där hon ”spelade in ljudlandskap och muntliga historier i gränslandet mellan USA och Mexiko”. Efter en trasslig skilsmässa tar hon med sin tolvåriga dotter till Europa, där de kuskar mellan uppläsningar i storstäder, innan de landar i en lägenhet de lånat av kvinnans älskare på Sicilien.
De behöver en ny början. Precis som hon behöver en ny början i sitt skrivande. Hon tänker: ”allt jag behöver göra är att komma på vad som händer efter att den traditionella berättelsen (föräldrarna, barnet, huset) kollapsar, och återuppfinna narrativet.”
Tyvärr är detta en bok som till stor del handlar om något så tråkigt som skrivandets vedermödor. Det är förvisso ett ämne som på olika vis funnits med i hennes tidigare romaner. Men denna gång är det bara krystat.
För vem är det egentligen intressant huruvida det huvudpersonen skriver (underförstått boken vi läser) är en essä eller roman? För att inte tala om funderingarna om vad som utgör början och slut:
”Begynnelser och slut är förvirrande: de skrivs som på ett främmande alfabet.”
”Det är svårt: att föreställa sig och återföreställa sig i en tid som den här tiden. Jag vill skriva om känslan av förlust, väntad förlust, men också om alla saker som inte kan räddas.”
Mamman och dotterns planlösa tillvaro varvas med essäistiska stycken om relationen mellan minne, tid, rum och fiktion. Luiselli har alltid intresserat sig för litterära verks tillkomst och problematiserat narrativ i sina böcker. Det har ofta gjort hennes romaner öppna och porösa.
Som i debutromanen ”De tyngdlösa” som leker med hur fiktionen omformar huvudpersonens verklighet, eller den humorfyllda ”Historien om mina tänder”, om en auktionsförrättare som hittar på historier om sina tänder och säljer dem för att köpa Marilyn Monroes garnityr. Den boken kom till genom ett märkligt samarbete med en juicefabrik, fabriksarbetarna och ett galleri.
Men i ”Början mitt slut” saknas något som gör att det metafiktiva spåret får liv; det blir mest navelskådande.
Då syns en glimt av det som gör Luisellis romaner så bra
Mamman och dottern kör genom den brandhärjade ön för att lämna tillbaka en mosaik föreställande havsguden Proteus, som kvinnans mormor stulit från en utgrävningsplats innan hon emigrerade till Mexiko för länge sedan. Det blir uppenbart att de själva kommer behöva fly. Utan att avslöja för mycket förhåller sig Luiselli indirekt till vår tids katastrofer, samtidigt som historiens och mytologins underströmmar är närvarande.
Sista kapitlet är skrivet ur dotterns perspektiv, vilket vänder in och ut på de händelser mamman redan skrivit om. Och då syns en glimt av det som gör Luisellis romaner så bra, hennes oerhörda förmåga att skapa kopplingar mellan vitt skilda ämnen och tankar, så att allt liksom smälter samman.
”Början mitt slut” är en ambitiös roman, men bäst läses den nog inte som en roman, från början till slut. Utan genom att plocka små skärvor här och där. För det finns höjdpunkter, men de är alldeles för få.