Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
DEBATT | SAMTYCKE
I kölvattnet av Metoo infördes den så kallade samtyckeslagen i Sverige 2018. Den politiska avsikten var mycket enkel – alla former av sexuella handlingar ska bygga på ömsesidigt samtycke, och om ena parten i någon del inte samtyckt ska detta kriminaliseras och benämnas som våldtäkt.
Det som, på ett övergripande och retoriskt plan, kan tyckas vara enkelt har visat sig bli till något helt annat när det kommer in i människors vardag, med alla dess komplexa mönster och motstridigheter. I den politiska utopin frammanades en föreställning om en knivskarp gräns mellan ett samtycke och en våldtäkt, en utopi som är mer av en fantasi än om hur människor faktiskt fungerar i vardagens socialpsykologi. I vår vardag kan vi människor både vilja och inte vilja något på en och samma gång, och vi ångrar ofta saker vi deltagit i frivilligt i efterhand. När denna vardag nu har fått möta en binär samtyckeslag har vi skapat en rättsosäkerhet som svårligen kan accepteras i vår demokrati. Något som advokater varnade för från första början och som vi nu kunnat följa i en serie granskningar i Kaliber och Expressen. Denna text handlar inte om det individuella lidandet utan varför lagen principiellt måste göras om för att skydda vår rättsstat.
Sexualbrottslighet och den lagstiftning som ska skydda och straffa dessa handlingar är något mycket prekärt. Sexuella relationer är bokstavlig talat något livsviktigt för mänskligheten och bland det mest eftersträvansvärda för merparten av alla vuxna människor. Att finna en gräns mellan när detta ska bejakas och när det ska kriminaliseras är enkelt på ett övergripande plan, men det finns som alltid när det kommer till oss människor en stor gråzon mellan när något är önskat och när det är ovälkommet. Vi är överens om att brukandet av våld, fysiskt eller psykiskt, är något som ska fördömas och regleras i lag. Sexualbrottslighet är ofta juridiskt särskilt svåra fall då det ofta saknas vittnen och sällan finns teknisk bevisning. Det är därför inte ovanligt med fall där ord står mot ord. Samtyckeslagstiftningen ville försöka lösa detta problem genom att lägga beviskravet så att den som deltagit i en sexuell handling i efterhand ska bevisa att det förelåg samtycke. Åklagaren behöver inte längre bevisa att det brukats våld. Därmed har vi fått en förskjutning i våra domstolar av vad som menas med en våldtäkt.
Resultatet av lagen förskräcker. Idag kan man dömas för våldtäkt utan teknisk bevisning, utan vittnen och enbart grundat på målsägandes berättelse om den anses trovärdig. Denna mening i sig borde få alla med rättsmedvetande att dra i nödbromsen. Att fällas till ett flerårigt fängelsestraff enbart baserat på att någon säger sig ha blivit våldtagen är ingen liten sak. Vid andra våldsbrott krävs omfattande teknisk bevisning och åklagaren ska kunna ställa det utom rimligt tvivel att det inte finns några andra förklaringar eller omständigheter som frikänner den tilltalade. Nu har vi hamnat i ett juridiskt skuggland där försvarsadvokater ska bevisa att målsägandens berättelse inte är trovärdig genom att bevisa att den tilltalade hade försäkrat sig om samtycke, något som vi annars benämner som omvänd bevisföring. En målsägande som säger att hon inte samtyckt kan ju tala sanning, men det kan också bero på att vederbörande ångrade sig i efterhand eller rent av vill hämnas av något annat skäl. Det är ytterst naivt att tro att det går att avgöra vilket, genom trovärdigheten i målsägandens berättelse. Att ändra sin historia i efterhand är inte något avvikande för hur vi människor fungerar. Rättstillämpningen har gjort juridiken blind inför människans tvetydiga natur när den ska ta ställning till trovärdigheten hos en part, men inte hos den andra. Så länge målsägande inte förefaller uppenbart icke trovärdig kan situationer återberättade i efterhand räcka till långa fängelsestraff. Det betyder att den tilltalades berättelse ignoreras helt om målsägande uppfattas som trovärdig. Inom polisen kallar man denna ordning för ”den rosa lagboken”, det vill säga att kvinnors – för det är nästan bara kvinnor som är målsägande – berättelser väger tyngre än mäns, så tunga att inga bevis eller vittnen behövs.
Än värre är att just i dessa fall behöver åklagaren inte påvisa att den tilltalade hade något uppsåt. Inom juridiken skiljer man mellan avsiktsuppsåt, insiktsuppsåt och likgiltighetsuppsåt. I det första fallet sker en handling med avsikt att åstadkomma den skada som sker. I det andra fallet är gärningspersonens avsikt något annat än själva skadan, men hen är medveten om att skadan kommer att ske. I det sista fallet finns inget uppsåt att åstadkomma skada men en insikt om att det kan ske en skada som gärningspersonen bortser ifrån. I alla andra våldsbrott är det upp till åklagaren att påvisa vilket slags uppsåt den tilltalade har haft för att därefter kunna avgöra brottets allvar och därmed påföljden. Med samtyckeslagstiftningen har åklagarna tvingats frångå sin objektivitetsplikt. Det finns till och med exempel på domar där det är inskrivet att den dömde inte har utnyttjat situationen, det vill säga att uppsåt saknas, men personen döms ändå för våldtäkt.
Vi fått en rättsordning som innebär att en person som har brukat våld för att tillskansa sig sex, där det också föreligger teknisk bevisning, döms på samma sätt som en person som hamnat i en situation av missförstånd utan något som helst uppsåt och utan någon bevisning. Den våldsutövande sexualförbrytaren och mannen som hamnar i ett missförstånd sitter på samma anstalt lika länge men på helt olika grunder.
Samtyckeslagen är en ideologisk fantasi om att kunna kliva in i människors sängkammare och med ett alexanderhugg säga när ett missförstånd i efterhand ska frias eller fällas i domstol.
Denna ideologiska fantasi har drivits som en del av kvinnokampen. Det går att förstå ambitionen och den var god. Problemet är att den juridiska responsen i våra rättssalar har blivit att döma människor utan bevis, vittnen eller uppsåt.
En kvinnokamp utan rättssäkerhet är ingen kvinnokamp utan en häxjakt. I denna moderna häxjakt behöver bara den som anklagar sträcka ut sitt finger och peka. Den som är pekad på ska bevisa att den saknade uppsåt, att den inte brukat våld och att anklagelsen saknar trovärdighet. Vi kommer inom några år, sanna mina ord, inte bara se denna lag revideras utan det kommer att krävas en lång rad resningar.
Sedan lagen införts har tusentals män fällts för våldtäkt. Sverige har plötsligt blivit ett land med rekordhögt antal våldtäktsdomar och merparten av ökningen utgörs av unga män, ofta tonåringar, som i början av sitt sexliv hamnat i missförstånd men straffas som grova förbrytare. Naturligtvis är flera av de dömda skyldiga, men problemet är att alla döms i ett system som inte är rättssäkert. Vi kan inte veta hur många oskyldiga som fått ge upp sin frihet för en ideologisk fantasi. Om samma juridiska grunder skulle gälla alla lagområden skulle Sverige omedelbart upphöra att vara en rättsstat.
Reika Farman
journalist och producent