Anna Lundvik är kritiker och medarbetare på kulturredaktionen.
Efter att världen så som hon känner den rämnat rusar den lilla flickan till statyn av Joseph Stalin. Hon kastar sig om hans ben, kramar det desperat. Men så upptäcker hon att den älskade gestalten halshuggits.
Den inledande scenen i Lea Ypis litterära sakprosabok ”Fri” debatterades när boken kom ut på sociala medier. För i Durrës har det i verkligheten aldrig stått någon helkroppsavbild av Joseph Stalin – däremot en byst. Så kanske borde Ypis bok istället kallas en roman?
I en intervju invänder författarstjärnan att det är så scenen bevarats i hennes minne.
Men om man sanningsenligt återger ett minne, och det minnet skiljer sig från faktiska omständigheter, är det då sanning?
Genrefrågan är minst sagt komplicerad. Under helgens sakprosafestival på Rikstolvan i Järrestad utanför Simrishamn, Sakli(g)t, fick Ypi själv besvara en fråga om vilken genre hon skriver i: hon tänker på ”Fri” och ”Förödmjukelse” som ”böcker”. Hon skrev ”Fri” med ambitionen att återskapa sin barndom och skriva så att det blev levande, samtidigt som hon ville förena ett makro- och mikroperspektiv: ”partikulärisera det universella”. Genre var mindre viktigt.
Hon skrev boken i Berlin under pandemin, och i lägenheten befann sig också hennes barn. För att få skrivro stängde hon in sig i en garderob. Utifrån det kringskurna universumet kunde hon återvända till tiden precis efter att den kommunistiska regimen i Albanien fallit. Flickan och statyn gestaltar ett dramatiskt historiskt skeende.
Att minnet kan vara bedrägligt vet Peter Englund och Ulrika Knutson allt om. De två inledde den välkurerade tredagarsfestivalen med ett samtal som kom att kretsa kring fiktion och verklighet, minnets bedräglighet och betydelsen av tolkning. Englund berättade om en chockartad upplevelse då han intervjuat vittnen till ett femtio år gammalt mord för att skriva boken ”Söndagsvägen”. Det de sa då skiljde sig dramatiskt, mycket mer än vad han trodde att det skulle göra, från de uppgifter de gav i förhör direkt efter händelsen.
Men ofta är sakprosaförfattare hänvisade till den här typen av källor. Precis som syskonen i familj, har människor i efterhand ofta diametralt olika bild av en människa eller en händelse. Att förlita sig på människors minnen är en vansinnig risk.
Så med åren har Englund, från att ha varit kritisk till det, alltmer kommit att förespråka det han kallar metaplanet, alltså att redovisa vad som ligger till grund för en tolkning, och att olika uppgifter kan peka åt olika håll, och släppa in läsaren i tolkningsprocessen. För sakprosa är alltid en tolkning.
På en punkt var han obeveklig: ”Injiceras fiktion i en faktaberättelse, blir allt fiktion, hela verket.”
Men det finns olika sätt att tänka. Senare under fredagseftermiddagen äntrade den norska litteraturvetaren Frode Helmich Pedersen scenen och höll ett glödande anförande för begreppet ”verklighetslitteratur”. Det är ett begrepp som i Norge används istället för en rad termer som figurerar i de svenska och danska litteraturdiskussionerna, däribland autofiktion. Verklighetslitteraturens motsats är inte skönlitteratur, utan fiktion, menade Helmich Pedersen. Verklighetslitteratur är litteratur om faktiska händelser, som lånar skönlitterära verktyg.
Dessutom är det, menade han, fel att kalla de senaste decenniernas litteratur för autofiktion eftersom det är postmodernt begrepp. Han har en poäng. Begreppet myntades av fransmannen Serge Doubrovsky 1977. Postmodernistiska författare försökte belysa att alla berättelser är fiktion. Verklighetslitteraturen, sa Helmich Pedersen, är något som skett efter postmodernismen, den är en reaktion och en fortsättning på den. Den vill något diametralt motsatt än de postmoderna experimenten: fånga verkligheten, skriva något som är på riktigt, något som verkligen känns.
Om ett verk kan räknas som verklighetslitteratur eller inte bestäms inte av i vilken utsträckning det faktiskt överensstämmer verkligheten. Istället, insisterade Helmich Pedersen, är det läsarkontraktet verket upprättar som är avgörande. Det vill säga huruvida den överenskommelse som uppstår mellan verket och läsaren är ett verklighets- eller fiktionskontrakt.
Man kan invända att frågan om läsarkontrakt inte är så enkel, att läsare av hybridformer faktiskt kan ha flera kontrakt samtidigt, eller växla under läsningen.
Är genrediskussionen meningsfull? Författaren Elisabeth Åsbrink sa under fredagens sista scensamtal att genrebeteckningarna mer än någonting är irriterande. Hennes egen bok ”Rekviem för en mor” skulle hon definiera som en helt egen genre: ”brutal ambivalens”.
Helmich Pedersen flikade in: ett utmärkande drag för verklighetslitteraturen är att författarna påstår att varje verk är en alldeles egen genre.
Åsbrink berättar att hon, när hon var i början av sin författarbana, upplevde sakprosagenren som väldigt stel. Det fanns ett behov av att utveckla formen, eftersom verkligheten inte stämde överens med de standardiserade formaten, som, tänker jag mig, var linjärt och kronologiskt berättade. Konsten måste vara fragmentarisk eftersom verkligheten är det, sa Åsbrink, och sakprosan förändrades sent för att anpassas till en fragmenterad verklighet.
Där Åsbrink vill finna former för att spegla verkligheten sant, verkar Lea Ypi vilja problematisera verkligheten.
Litteraturen kan justera minnet av det förflutna, av historien, sa Ypi. Hennes senaste bok, ”Förödmjukelse”, handlar om jakten på hennes familjs förflutna utifrån dokument i arkiven från kommunisttidens Albanien.
Om historieskrivningen ger en version, kan litteraturen kan ge en annan, sa hon.
Därför är litteraturen, såväl som de kvalificerade samtalen om den, en demokratisk nödvändighet.