Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Ur en rent spelteoretisk synvinkel är det precis som SvD:s politiske kommentator Henrik Torehammar konstaterade (5/8): Richard Jomshof (SD) är en av socialdemokratins bästa valarbetare. Även om Jomshof drivs av en egen agenda, vilken i utvecklad form ska presenteras i en bok om islam lagom till valet, är hans konstfärdighet i att dominera det offentliga rummet lika utstuderad som förödande för Tidösamarbetet. Dyrbara timmar fram till vallokalernas stängning måste nu användas åt att markera avstånd i stället för endräkt.
Men Richard Jomshof ger omgivningen inget annat val. Han är ledamot av Sveriges riksdag, och åtnjuter trots sin formella degradering i partihierarkin ändå en stark position i partiet. Partiledaren är väl medveten om dragningskraften som Jomshofs ideologiska hållning utövar på delar av väljarunderlaget.
Richard Jomshof har som försvar anfört sandlådans mest uttjatade argument.
Den retorik Richard Jomshof nu återigen har ägnat sig åt, denna gång genom att kalla Magdalena Andersson och Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för quislingar, är en känd trop inom nazistiska och alt-högerkretsar. För ett antal år sedan florerade så kallade memes i sociala medier med budskapet att framtidens folktribunal väntade där landsförrädare skulle hängas. Den arma orten Finspång fick utgöra den symboliska platsen för denna tankelek med Nürnbergrättegångarna. De självutnämnda skämtarna hade sitt ursprung i högerextrema Nordisk alternativhöger och Nordiska motståndsrörelsen.
Det är givetvis inte en fråga om det ska vara lagligt eller inte. Yttrandefriheten är vidsträckt och ska så fortsättningsvis vara. Det är också bra att man får inblick i tankevärlden hos makthavare. Men debatten om vad som är lämpligt är likaledes fri, och olämpligheten i att föra debatten genom att attackera person med belastade referenser är uppenbar. Så gör bara den som inte förmår driva debatten i sak. Eller som vill ha allt strålkastarljus på sig.
Richard Jomshof har som försvar anfört sandlådans mest uttjatade argument: Men han då! Han började! Det skäl riksdagsledamoten anger till varför han fann det passande att tillgripa landsförrädarliknelsen är att Anders Lindberg tidigare liknat Ulf Kristersson vid Franz von Papen, en politiker i Weimarrepubliken som bjöd in Adolf Hitler i regeringen.
Det är resonemanget hos en principlös person: två fel förmodas göra ett rätt. Och Richard Jomshof adlar därmed Anders Lindbergs debattstil från klandervärd till att betraktas som fullt legitim.