Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna.
SLUTREPLIK | SKOLAN
Lotta Edholm och Joar Forssell beskriver i sin replik ett problem där jag delar deras uppfattning. Stödet sätts in för sent, ofta först i årskurs 9, enligt deras replik. Köerna är för långa. Elevhälsan är frånvarande när eleverna behöver den. Men köer, sen upptäckt och en elevhälsa som inte räcker till uppstår inte av att föräldrar säger nej och de försvinner inte av att samtycket tas bort. Och på min viktigaste invändning, den som gäller anpassad grundskola, svarar de inte alls. Den återkommer jag till.
Att stöd är obligatoriskt är i sig inget problem. Skolan är obligatorisk och det finns goda skäl till att en insats en elev behöver inte ska vara valfri. Min invändning gäller något annat: att närvaroplikt införs utan krav på vad eleven möter när hon kommer dit.
Att bara två av tio rektorer uppger att elever som riskerar underkända betyg deltar i den extra studietiden är allvarligt. Men siffran säger ingenting om varför. Jag har sett elever som är underkända i matematik sitta och repetera moment de redan behärskar på den extra studietiden, i stället för att träna det de faktiskt behöver. Jag har sett elever som utsätts för mobbning välja bort just de lektioner där den som utsätter dem finns. Jag har sett stöd förlagt efter vad organisationen klarar i stället för efter vad eleven behöver, med personal som byts varje månad.
Frånvaro från stöd är därför också information om stödet. En elev som tvingas närvara vid undervisning som inte möter behovet lär sig inte mer och skolan får dessutom svårare att se att insatsen inte fungerar. Vill man ha obligatorium behöver man samtidigt reglera kvaliteten: att insatsen bygger på en kartläggning av vad eleven behöver, att den ges av behörig personal, att den följs upp och ändras när den inte ger effekt. Det är den delen som saknas. Närvaroplikt utan kvalitetskrav flyttar ansvaret för uteblivna resultat från skolan till eleven.
Och ja, det finns föräldrar som brister. Föräldrar som inte kommer på möten, som inte orkar, som inte förstår, som själva bär på svårigheter de aldrig fått hjälp med. De barnen ska samhället stå bakom och där har Edholm och Forssell rätt. Men de familjerna behöver inte främst ett veto som tas bort. De behöver någon som håller i kontakten över tid och en samordning som inte förutsätter att föräldern själv driver ärendet. Det finns redan lagstöd för socialtjänstens medverkan när ett barn far illa. Att bygga en generell tvångsbefogenhet med de mest utsatta familjerna som argument innebär att befogenheten kommer att användas långt utanför dem.
Här går också en gräns där jag har invändningar. Att kräva närvaro vid en insats skolan erbjuder är en skolorganisatorisk fråga. Att genomföra psykologiska och medicinska utredningar utan vårdnadshavares samtycke är något helt annat. I repliken buntas de ihop i samma mening.
Kvar står frågan om anpassad grundskola. Jag pekade i min ursprungsartikel på att ett generellt mandat att besluta om nödvändiga utredningar utan samtycke i förlängningen kan omfatta även skolformsutredningen inför mottagande i denna skolform, tidigare kallad särskola. Den görs i fyra delar, varav en psykologisk och en medicinsk, den beslutas av hemkommunen och vårdnadshavarnas medgivande är huvudregel. Edholm och Forssell bemöter inte den invändningen och avgränsar inte heller mandatet. Så länge avgränsningen saknas står risken kvar.
Den ordningen finns eftersom bedömningen kan bli fel och eftersom ett mottagande i anpassad grundskola förändrar en elevs hela utbildningsväg och i praktiken är svårt att backa från. Det finns elever som mottagits där och som senare skrivits över till grundskolan, sedan det visat sig att de inte har en intellektuell funktionsnedsättning. Varje sådant fall är ett barn som fått fel utbildning under en tid som inte går att ta igen.
Edholm och Forssell skriver att vissa föräldrar motsätter sig placering i anpassad skolform, ”trots att det vore det bästa för barnet”. Men vem vet vad som är bäst för barnet? Skolan ser eleven i klassrummet, men inte hemma och inte över tid. Föräldern ser hela barnet, men saknar skolans jämförelse. Psykologen ser ett tillfälle. Eleven själv vet något ingen annan har tillgång till. Barnets bästa är inte en uppfattning någon part bär på i förväg. Det är något som fastställs gemensamt och det är just det utredningen finns till för. Att slå fast svaret i förväg och samtidigt vilja ta bort samtycket är att avgöra frågan innan den är prövad.
Att gällande lagar står i vägen är enligt Edholm och Forssell ett skäl att ändra dem. Men lagarna heter patientlagen, föräldrabalken och barnkonventionen. Det handlar om samtycke till hälso- och sjukvård, inte om administrativt krångel.
Vi behöver lita på lärarna, skriver de. Ja. Och det är just därför tvång inte är svaret. De skriver också att förslaget inte står i motsats till professionella samtal och att dialogen alltid ska komma först. Men ett samtal där ena parten vet att den andra kan gå vidare oavsett är inte längre samma samtal. Mandatet förändrar situationen. Lärare, rektorer och elevhälsa når fram varje dag genom samtal, uthållighet och förtroende. Vad de saknar är tid, kompetens och kontinuitet. Förslaget ger dem inget av det. Det ger dem i stället ännu en konflikt att hantera.
Tre frågor står kvar. Omfattar mandatet även den psykologiska och medicinska delen av en skolformsutredning? Hur ska tvingande utredningar förenas med patientlagens krav på samtycke? Och varför vill Liberalerna i Stockholm införa den skotska modellen ”Getting it right for every child”, om nu samverkan inte räcker?
Johanna Lüddeckens
doktorand och lärare i skolledarskap och specialpedagogik, Linnéuniversitetet