Visst, dagens unga brottas med kroppshets, mobbing på sociala medier och klimatkris.
Men tonåringarna i början av 80-talet hotades av något betydligt mer skräckinjagande: seriemördarna. Det var The Hillside Strangler, The Toolbox Killers, The Golden State Killer och The Night Stalker, för att nämna några av dem som härjade i Kalifornien vid tiden.
Det är inramningen för Ryan Murphys nya serie ”The Shards”, som baseras på Bret Easton Ellis autofiktiva roman med samma namn. Efter att den tänkta HBO-serien hamnade i ”utvecklingshelvetet” landade den till slut i händerna på regissören bakom ”American horror story” och ”Monster: The Jeffrey Dahmer story”.
Och kanske var det lika bra. Två avsnitt in är mina (visserligen rätt låga) förväntningar överträffade – med råge.
Skräcken och skönheten går hela tiden hand i hand
Berättelsen utspelar sig under författarens sista år i high school. För Bret (Igby Rigney) och hans vänner är tillvaron precis så bekväm och extravagant som den bara kan vara för den kaliforniska eliten; de bor alla i stora villor med hemhjälp, föräldrarna är nästan aldrig hemma och droger finns i överflöd.
Det är Los Angeles i evigt sensommarljus, quaaludes, dry martinis och fester med som bada i ett ett konstant ljusblått sken från poolbelysningen. Värld kretsar kring kapitalism, pengar och sex.
Men det ljuva sista skolåret får snart en abrupt vändning när två händelser inträffar som ingen förutom Bret tycks ana hänger ihop: seriemördaren The Trawler börjar härja i deras område och skändar offer på de mest makabra sätt. Samtidigt flyttar den mystiske Robert Mallory (Richard Geres son Homer Gere) till staden och börjar i Brets klass.
Det är ungefär hälften nepo babies, hälften porlösa Vogue-modeller
Skräck och skönhet går hela tiden hand i hand. I romanen fästs stor vikt vid hur snygga Brets vänner är, och till serien har man castat på gränsen till övermänskligt undersköna skådespelare i rollerna som skolans drottning Susan (Kaia Gerber), hennes kille Thom (Graham Campbell) och Brets flickvän Debbie (Hayes Warner). Det är ungefär hälften nepo babies, hälften porlösa Vogue-modeller.
Ibland märks fokuset på att hitta snygga skådespelare lite väl mycket i just skådespeleriet. Scenerna där Brets vänner ska demonstrera sin perfektion och höga sociala status är rent av löjliga. Mycket vägs dock upp av huvudpersonens myndiga berättarröst som tar ned den överpeppiga stämningen och låter vemodet sippra fram. Att han hela tiden läser ur romanen är för övrigt ett snyggt sätt att fylla i tidslinje och bakgrundshistoria så att replikerna slipper bli övertydliga.
Men vissa saker har ändå gått förlorade i jobbet med att göra Ellis fulländade roman till tv-serie. Exempelvis förklaras varken Brets relation till Ryan eller Matt särskilt utförligt i början, vilket är synd. Det är en av de mer intressanta aspekterna i boken, hur författaren och många i hans närhet maskerar sin sexualitet för att passa in i 80-talets intoleranta heteronorm.
Fattig kan man dock inte anklaga det hela för att vara. Lyxen och överdådigheten märks i varenda sekund och världen kring Bret och hans vänner är så estetiskt tillfredsställande att serieskaparen hade kunnat komma undan med nästan vad som helst. Precis som den elektriska och sandelträsdoftande Robert Mallory tycks göra, åtminstone i Brets ögon.
Hittills är ”The Shards” en lika utsökt som kuslig mordgåta, försatt i ett Los Angeles där precis allting är möjligt, kaoset är granne med Gud och ett satanistiskt ritualmord aldrig är långt ifrån nästa hemmafest.
Recensionen baseras på de två första avsnitten av ”The Shards” som släpps 6/8. Resterande sju avsnitt släpps veckovis fram till 10 september.