Det grönaste gräset
Regi Kim Sundbeck, med Anna Asp, Vilhelm Blomgren, Cedomir Glisovic, Maria Nohra, Joel Cederberg, Ia Langhammer.
FILMRECENSION. Möllankomedin ”Det grönaste gräset” börjar lovande.
Men alltför mycket i filmen låter stolpigt och har svårt att övertyga.
ROMANTISK KOMEDI. Det verkar pågå någon slags Malmöpsykos just nu. Var jag än vänder mig försöker författare, regissörer och poddare fånga det som brukar kallas för en särskild ”Malmöanda”.
Filmen ”Det grönaste gräset” beskrivs inte bara som en film som utspelar sig i Malmö, utan är också den första filmen i kategorin ”Möllankomedi”. Den ger till en början ett ganska lovande intryck.
Olivia (Anna Asp) råkar slå ut Sasjas (Vilhelm Blomgren) ena framtand när hon befinner sig på det enda stället i Malmö där hipstern anno 2012 fortfarande existerar. Olivia lyfter handen för att vinka till sin dejt men hamnar istället på en tandläkarmottagning med den tandlöse främlingen. Bloddränkta salivutbyten och en till synes fungerade meet cute äger rum, men när åren passerar framstår relationen som allt annat än fungerande.
Kärleken har stagnerat, födelsedagar glömts bort, drömmarna om vad framtiden skulle innebära suddats ut. Det är det här (som born and raised vet jag) som är den egentliga Malmöandan; paret lever som – och ser ut som – förklädda ungdomar.
Ligger i reproduktivt syfte
Sasja kommer inte ifrån sitt arbete som hälsoinspektör på livsmedelsverket medan Olivia spenderar dagarna på sitt galleri. De ligger med varandra enbart i reproduktivt syfte men får veta att de spermier de har att tillgå simmar för långsamt. Precis när Sasja övertygats om att han kommer bli lämnad för sina tillkortakommanden dyker servitrisen Lea upp och vill av oförklarlig anledning ligga med denna tråkmåns – trots att hon träffsäkert påtalar att han ser “tvåsam ut”.
Otrohetsaffären blir parets räddning eftersom passionen mellan Sasja och Lea spiller över på den trista monogamin. Det är åtminstone vad Sasja blir intalad.
Det är emellanåt fina bilder och en tragikomisk humor. Regissören Kim Sundbeck uppvisar i sin långfilmsdebut ett sinne för tajming. Men “Det grönaste gräset” förlitar sig för mycket på att Malmö som skådeplats ska göra berättelsen intressant.
På samma sätt som i Netflix-adapteringen av Amanda Romares ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” framstår staden som en sexpositiv metropol i uppskruvade färgtoner. Lea levererar floskler om att en person inte kan tillfredsställa alla ens behov, samtidigt som hon uppmanar den konflikträdda Sasja att ”lyssna till sitt hjärta” och våga bryta mot samhällets normer.
Bristfälligt manus
Under hela filmen undrar jag om det är manuset eller skånskan som får det hela att låta så stolpigt. Det är något med dialektens melodi och den pliktskyldiga Malmöslangen (flabben, fubbick osv) som gör ett bristfälligt manus svårare att dölja. Men även när de skådespelare som inte pratar skånska levererar sina repliker är det något som känns konstlat. Som att berättelsen inte är medveten om att de använder ett språkbruk från den tid som brukar benämnas som pre-pandemiåren.
Alla i Malmö var polygama, att leva ”normbrytande” var normen och Tinder hade fortfarande patent på den digitala dejtingmarknaden.
När falafeltallriken får agera födelsedagstårta börjar det mer likna en periodisering av andra Malmöskildringar, än en berättelse som har något eget att säga om livets villkor som 30+ (eller är det snarare 40+?) i Sveriges tredje största stad.
I slutändan lever alla (som i alla rom-coms) lyckliga i alla sina dagar. Det verkar vara något slags försök att visa hur otrohetsaffärer inte behöver vara förenat med domedagen.
Tvåsamheten tuffar vidare, men hur den här berättelsens två huvudpersonen kom fram till att det var det bästa beslutet för alla inblandade är svårt att förstå.
Visas på bio.
Glöm inte att gilla Aftonbladet FILM på Facebook och följa oss på Instagram, Bluesky, Threads och X (Twitter) för nyheter, trailers, recensioner och skön filmnostalgi.