Tevesporten har i sommar visat det ena lysande målet efter det andra, ett pärlband av minnesvärda fullträffar i tidigare VM-turneringar.
Men vilket är egentligen det vackraste VM-målet som gjorts? Och vilken är den bästa matchen?
De två frågorna ligger någon stans i botten på denna minnestext. Men vi börjar i en annan ända.
Förr kunde man ju rabbla upp alla de nationer som hade vunnit VM i herrfotbollen som ett rinnande vatten (damerna kom i gång senare, på 90-talet). Förr var ju också fotbollen ett starkare njutningsmedel, nästan en drog. Vi missbrukade den i alla fall mer då än i dagsläget.
Så småningom tog olika system över och man började beskriva spelet med hjälp av siffror i stället för med ord. Det värsta var att sifferfotbollen så starkt tog fasta på försvar och defensiva system.
Kanske försvann i den vevan också intresset för vilka som vunnit den fula trofén vart fjärde år. Men det vill jag låta vara osagt. En tilltagande ålder spelade väl också in.
När VM gick av stapeln 1958 tänkte man inte på att alla lag då spelade efter systemet 5-3-2. Man hörde i alla fall aldrig den sifferkombinationen.
Femman syftade på dem som ingick i anfallsformationen, trean gällde halvorna (de tillhörde försvaret men ytterhalvorna gick ofta med upp i attackerna). Längst bak låg två ”helbackar” och en centerhalv, den senare ofta specialist på glidtacklingar.
En sådan uppställning var så självklar att den aldrig diskuterades. Det fanns liksom inget annat sätt att spela. Systemet satt väl i generna.
Så kom den italienska defensivfotbollen och den slog efter hand ut allt annat. Ofta hade man någon eremit i anfallet som i bästa fall kunde dra på sig en frispark i ett farligt läge. Inrar och halvor var begrepp som skrotades. De blev mittbackar.
När de italienska lagen hade gjort ett mål drogs manskapet som regel tillbaka ännu mer, man slutade i princip att spela fotboll.
Kanske överdriver jag men alla berättelser måste ju ha en skurk och den rollen har jag alltså tilldelat den italienska fotbollen, ja i denna historiska text.
Det här är också bakgrunden till en av de största triumferna i mitt liv: VM-finalen 1970. Då ställdes Italien mot Brasilien och blev fullständigt utspelade, det var rena massakern men i lekfullhetens tecken.
Brasilien kunde gjort hur många mål som helst men nöjde sig med fyra. Det sista svarade Carlos Alberto Torres för efter ett underbart anfall.
Man kan se det på nätet. Eller se: det fruktansvärda skottet hinner man knappast uppfatta. Det hör till saken att Torres var högerback! Han låg också på topp! Tala om all-fotboll!
Den matchen blev något av en personlig upprättelse för min del. Jag hade ju levt i tron att fotbollen borde spegla den mänskliga naturen, ja när den var som bäst, frimodig, generös, optimistisk. Den inställningen bekräftades nu. Det italienska snålspelet blev nästan utskrattat.
Jag såg finalen i en sen timma hos den bonde vi hyrde bostad av. Han skulle upp och ta hand om djuren någon timme senare och hade tuppat av. Ja, tuppen och hönorna skötte hans hustru.
När jag gick hem i sommarnatten var jag fortfarande segerrusig. Rätt kan ändå bli rätt, åtminstone i fotboll, tänkte jag.
På ängen stod bondens häst och drömde. Nu kom hon fram till mig. Då berättade jag om matchen för henne, om att de goda värdena hade segrat. Hon märkte nog hur glad jag var för då och då nickade hon instämmande med sitt stora huvud.
Det var hon och jag och Brasilien i det där första gryningsljuset. Och vi talade om den bästa VM-matchen och nu kommer det bästa VM-målet. Jag ämnar göra en kort historia lång.
En dag i maj 1958 dök pappa upp och överlämnade sex VM-biljetter till mig. Det spelades fler matcher på Nya Ullevi men biljetterna var valda med omsorg och sakkunskap. Jag fick med andra ord en mycket god uppfostran.
Nu läser jag den skrift som gavs ut om turneringen, Fotboll i Sverige, VM 1958, där allt förtecknas. Det finns till och med (fula) streckteckningar som visar alla de målgivande passningarna! Varje match refereras, tusen foton visar målsituationerna och så vidare.
Tusen ben och kroppar var i vägen men han hittade en liten lucka som egentligen inte fanns.
Vi får också veta att Sverige hade två hejaklacksledare i semifinalen mot Västtyskland. Detta ”organiserade stöd åt hemmaparten var inte riktigt sportsligt i en VM-match”, anser en Sven Ekström. Det ska då jämföras med när en fanatisk tysk publik vrålade sönder finalen mot Ungern 1954 i Bern och täckte stora delar av planen med toapapper.
Å andra sidan: när Hans Schäfer slog in 1—0 i semifinalen mot Sverige 1958 på helvolley, ett konstmål, så applåderade hela den svenska publiken. Men glada var vi ju inte.
Jag var alltså på plats den gången och såg allt om än i ett lätt grodperspektiv. Vi stod precis nere vid staketet, i höjd med kantspelarna. Man kunde ana doften av liniment när de rusade förbi. Pappa hade köpt ett par minimala tältstolar i trä som vi satt på emellanåt.
I den sista matchen slog Frankrike Västtyskland med 6-3. Spelet var nästan lika öppet som när vi själva mötte de andra kvarterslagen i Torpa.
Det vackraste VM-målet gjorde Helmut Rahn i den matchen. ”Expressloket Rahn rusade fram på sin kant, sneddade in mot mål och sköt ur liten vinkel kanonhårt i nät”, skriver Ekström. Men det stämmer inte.
Rahn fick bollen efter en tilltrasslad, kaotisk situation inne i det franska målområdet och befann sig ungefär där målgården möter kortlinjen. Vi stod precis i den kurvan och såg allt.
Tusen ben och kroppar var i vägen men han hittade en liten lucka som egentligen inte fanns. Vinkeln uppstod i princip när han stötte till bollen som letade sig upp i nättaket.
Där hänger den för alltid kvar. Så fungerar ju den stora konsten. Och det var inget hårt skott, snarare en lätt lyftning. Men hur kunde den nå nätet? Ja, den riktigt goda konsten besvarar inte alla frågor.
Fotbollen får ju sin betydelse genom att den dramatiserar vår tillvaro en smula och har därmed en viktig roll mitt i den vardagliga lunken. Samtidigt är människan som bäst när hon leker, särskilt när hela bollen är rund som någon lustigkurre uttryckte det.
Jag var ju bara en grabb men levde så starkt under de där dagarna att jag fortfarande kan minnas och känna av glädjen från den tiden.
Missa inget från GP Världens gång!
Nu kan du få alla kåserier och skämtteckningar som en liten notis direkt till din telefon genom att klicka på följ-knappen vid taggen Världens Gång. I mobilen finner du den under artikeln och på sajt överst till höger om artikeln.