Svar på insändarna Såklart får vi skrika att vi hatar polisen och Att hata polisen är en vidrig åsikt.
Debatten har fastnat i frågan om själva slagordet, trots att det mer angelägna är varför misstron mot Polismyndigheten har blivit så djup.
Slagordet är grovt och svepande. Kritiken riktar sig samtidigt mot Polismyndigheten som institution, inte nödvändigtvis mot varje enskild polis. Polisen har befogenhet att använda våld, frihetsberöva människor, genomföra visitationer och ingripa i situationer där den enskilde befinner sig i ett tydligt underläge. Ett sådant våldsmonopol kräver större insyn, mer självkritik och ett tydligt ansvarsutkrävande.
Poliser springer ofta mot faran när andra springer därifrån. Det är en viktig samhällsinsats. Samma makt kan samtidigt användas felaktigt och då kan polisen själv bli orsaken till fara. Båda verkligheterna måste få beskrivas.
Misstron växer när uppgifter om felaktiga ingripanden, rasprofilering eller övervåld möts av tystnad, försvar av den egna organisationen eller otydligt ansvar. En upplevd tystnadskultur skadar inte bara den som utsatts. Den skadar även de poliser som utför sitt arbete korrekt och är beroende av allmänhetens förtroende.
Det är enkelt att kalla människors ilska vidrig. Det är svårare att granska den maktutövning som har skapat ilskan. Den som vill minska polishatet bör därför inte börja med att kräva tacksamhet. Polismyndigheten måste visa att övertramp utreds öppet, att den som slår larm skyddas och att våldsmonopolet alltid följs av verkligt ansvar.
Anas Osman