Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
En allt viktigare konflikt i vår samtid är den mellan ung och gammal. Tydligast syns den på den så kallade bostadsmarknaden. Två decennier av billiga krediter och en dysfunktionell hyresmarknad har skapat, i ordets rätta bemärkelse, strukturella orättvisor.
Är man äldre och har flyt, i alla fall i Stockholm, kan man med fördel sälja det hus man köpte för drygt 30 år sedan och med pengar över flytta in i en hyresreglerad lägenhet innanför tullarna. Helst i Vasastan, helst inte med en hyra över 4 000 kronor i månaden. Gärna med en kakelugn i varje rum.
Som ung är det en dyr andrahandsmarknad eller välbärgade föräldrar som gäller. Även det sistnämnda, att unga i allt större grad är beroende av föräldrar som kan låna eller ge pengar till det första lägenhetsköpet, präglar vårt samhälle redan i dag och kommer att göra så i allt högre utsträckning.
De olika förutsättningarna mellan ung och gammal på arbetsmarknaden är inte riktigt lika illa som på bostadsmarknaden, men dynamiken är liknande. Systemet är till för den som redan är etablerad, inte den som vill etablera sig. Lagen om anställningsskydd missgynnar för övrigt båda grupper, då den låser ut yngre och stänger in äldre som kanske vill byta jobb men inte vågar.
Politiken rymmer oändligt många konfliktlinjer. Flera av dem lyfts gärna fram av partierna: stad mot landsbygd, rik mot fattig eller kvinnor mot män. Det borde således dåna uti rättens krater. Men som GP:s ledarsida konstaterar pågår konflikten mellan ung och gammal i det tysta (22/7).
Det finns fler än ett svar på varför partierna inte lyfter just konflikten mellan äldre och unga. Ett av de viktigare är att boomer-generationens röstmässiga tyngd betyder mer för de stora partierna än vad de yngres röster gör. De äldre är fler i samhället, och de röstar i större utsträckning än de yngre. Så ser det ut i hela västvärlden.
Blickar vi ut i Europa ser vi hur illa det kan gå om partier blir för fixerade vid sina äldre väljare.
Ta bostadskrisen som exempel. Problemen är inte olösbara. Det är bara det att lösningarna riskerar att göra tillvaron sämre för de äldre och röststarka väljarna. En fungerande hyresmarknad ramponerar ju möjligheten att köa sig till den billiga hyresrätten i Vasastan.
Resultatet blir en politik som duttar runt utan att våga närma sig rötterna till bostadskrisen. För varje ”historisk satsning” som regeringen presenterar går tankarna därför till en cirkusdirektör som stolt visar upp en liten dvärgpudel, i hopp om att publiken ska uppfatta den som ett mäktigt lejon.
Tyvärr lär väljarna få vänja sig vid fler dvärgpudlar. I takt med att våra samhällen åldras kommer frestelsen för de stora partierna att föra en politik som gynnar de äldre ännu mer att växa. Ur ett väljarmaximerande perspektiv är det visserligen rationellt.
Men det som lönar sig i nästa val kan visa sig förödande i det långa loppet. Blickar vi ut i Europa ser vi hur illa det kan gå om partier blir för fixerade vid sina äldre väljare: brittiska Tories vågade knappt genomföra en enda reform som skulle stöta sig med de äldre, vilket bidragit till partiets djupa kris. Detsamma kan sägas om de franska republikanerna.
Tyska CDU har en av Europas största och äldsta väljarbaser, vilket bidragit till att ineffektiva ekonomiska strukturer konserverats och ett underfinansierat pensionssystem bevarats. Det har knappast gjort under i opinionsmätningarna.
Självklart ska svenska partier inte överge sina äldre väljare. Men Storbritannien och Tyskland utgör framförallt för borgerligheten varnande exempel på vad som händer när partier inte längre förmår presentera impopulära, men på sikt dynamiska reformer.