Framtiden är lokal. Efter år av spaningar om hur en global monokultur kommer att lägga en våt filt över världen noterar vi det motsatta: Folk gillar det lokala. I vintras skrev jag om varför de bästa tv-serierna utgår ifrån hemkvarteren (16/2 GP) och i förra veckan visade The Economist hur allt fler nationella topplistor domineras av inhemsk kultur (11/6).
När det kommer till filmen har detta länge gällt i våra grannländer. Det är ingen slump. Den norska filmen har nått sin nuvarande position, där den uppskattas både nationellt och globalt, på grund av en bred politisk enighet om att filmen är viktig – och därför ska finansieras ordentligt.
En insikt man ser överallt numera. Utom i vår lilla galliska Tidö-by.
Efter att regering på regering visat ett alltmer haltande intresse för den svenska filmens väl och ve – ett tillstånd som på ett märkligt vis uppstått efter införandet av den statliga filmpolitiken för tio år sedan – var det kanske ingen som höll andan när en filmpolitisk proposition skulle lanseras. Vi har trots allt en kulturminister som är på ständig kollisionskurs med filmbranschen.
Och tydligen är svensk film ”bra för vår beredskap”
Å andra sidan fanns det ju många förslag att gilla i den filmutredning som levererades i höstas: Skatt på strömningstjänster, sänkt biografmoms, en filmfond.
I stället levererade Parisa Liljestrand, flankerad av Tidös övriga kulturpolitiska talespersoner, en halvtimmes floskler som var exakt till inget förpliktigande.
”Film ska vara angelägen för många”. ”Färre filmer ska nå fler”. ”Biografen är viktig”.
Och tydligen är svensk film ”bra för vår beredskap”.
Det myckna snacket om att värna filmen från ”identitetspolitik” och styrning – något som var ett problem under en enskild SFI-vd för tio år sedan – var en ren dimridå för att det nu inte blir en krona extra till filmen. Fast det är förstås ironiskt att de orden kom från talespersonen för landets mest identitetspolitiska och kulturfrihetshotande parti – Sverigedemokraterna.
Förslaget riskerar att permanent försämra förutsättningarna för svensk film
Det var dock lika svårt att skratta åt den saken som när Liljestrand menade att det vore fel att beskatta globala strömningstjänster eftersom dessa tydligen är ”hårt arbetande svenskar som ska ha mer kvar i plånboken”.
Sänkt biografmoms? Mummel om att det är komplicerat.
Filmfond? Mer utredning följer.
Man kunde skönja konturerna av att det eventuellt, efter ytterligare lite utredning, kan bli ett nationellt filmarvscentrum. Hur det ska finansieras? Om jag lyckades penetrera svadan så ska det som så mycket annat bygga på ”privata donationer”.
Var alla de privata pengar som ska rädda filmen finns? Ingen vet. Allra minst regeringen.
Svenska Filminstitutets vd Anna Croneman skräder inte orden när jag når henne efter presentationen.
– Förslaget riskerar att permanent försämra förutsättningarna för svensk film och Sveriges ställning som filmnation. Läget för svensk film är allvarligt. Att regeringen lägger fram en proposition som inte innehåller någon ny finansiering i enlighet med vad deras egen utredning föreslog är anmärkningsvärt och kommer få förödande konsekvenser för svensk film, menar hon.
Efter att den här våren ha mött mängder av bekanta i filmbranschen som byter bana, som söker helt nya utbildningar mitt i livet och hoppas att det inte är för sent, så tror jag tyvärr att de förödande konsekvenser som Anna Croneman talar om redan har rullat i gång.
Hoppet står till att regeringsengagemanget för den här propositionen är på nivå med dess slappa presentation, och att det efter valet finns en annan agenda.
Om inte så kan Tidö-gänget i alla fall få en egen plakett på det där nationella filmarvsmuseet:
”Regeringen som gjorde svensk film till en parentes i vår kulturhistoria”.