Då kommer osäkerheten.
Jag tänker inte skylla på personalen. Jag har mött människor i vården som gör sitt bästa. Min kritik handlar om förutsättningarna. När resurserna inte räcker blir väntan längre, vårdplatserna färre och pressen större för både patienter och personal.
Jag vill att politikerna ska ge vården mer pengar. För mig handlar det inte om höger eller vänster. Alla partier kan ha något bra och något dåligt. Här handlar det om människor. Den som behöver vård ska få vård när behovet finns.
På psykiatrin har jag sett hur trångt det kan bli. Patienter får dela rum och under sommaren kan verksamheter slås ihop när bemanningen inte räcker till. Det är sådant politiken måste våga se och rätta till.
Jag har startat en vänförening på psykosavdelningen. Tanken är att en ny patient inte ska behöva komma in och känna sig ensam.
Jag har startat en vänförening på psykosavdelningen. Den heter Nians vänner. Den ska finnas just där. Inte överallt. På den avdelningen.
Tanken är att en ny patient inte ska behöva komma in och känna sig ensam. Vi börjar enkelt. Vi sätter oss vid samma bord. Efter maten erbjuder vi kaffe och går och hämtar det. Vi frågar: Vill du ha grädde? Mjölk? Socker? Hur vill du ha ditt kaffe?
Sedan frågar vi: Vill du prata? Vill du spela spel? Vill du måla? Vad vill du göra? Eller vill du bara vila?
Det är viktigt att den nya patienten får välja. Ibland vill man prata. Ibland orkar man inte. Men någon har sett en. Någon har satt sig bredvid.
Initiativet har fått stöd från sjukhusledningen, och jag har uppmuntrats att söka bidrag från Stenungsund, Kungälv och Ale. Men Nians vänner ska fortfarande vara för just den här psykosavdelningen. Det är där den hör hemma.
Ibland börjar vänskap inte med stora ord. Ibland börjar den med en kopp kaffe. Vi kan inte alltid ta bort en annan människas mörker. Men vi kan sätta oss bredvid.
Och fråga: Hur vill du ha ditt kaffe?
Isak