Den pågående LVU-debatten har väckt viktiga frågor om rättssäkerhet. Hittills har ingen lyft ärenden där barn och unga med typ 1-diabetes berörs.
Diabetes Sverige Västra Götaland känner till fall där bristande förståelse för typ 1-diabetes ligger bakom LVU-placeringar. Placeringar där läget är låst eftersom föräldrar inte kunnat rentvå sig från anklagelser som grundats i misstolkningar av vad den dagliga vården av den allvarliga kroniska sjukdomen kräver.
Föräldrarna får en närmast omöjlig uppgift. Hur bevisar man att inga fel har begåtts när de som ska bedöma bevisningen saknar tillräcklig kunskap om sjukdomens allvar och komplexitet?
När socialtjänsten framför påståenden om omsorgsbrister tar den kompetenta vården och experter ofta ett steg tillbaka. De gånger professionen ändå uttalar sig, avgör kunskapsnivån hos socialtjänst, socialnämnd och domstol hur väl helheten förstås.
Ungdomen uttrycker i dag en stark önskan om att få komma hem, men nekas av socialtjänsten.
I ett fall insjuknade ett barn i typ 1-diabetes och hamnade i kris efter diagnosen, vilket gjorde att barnet förnekade den livsnödvändiga vården vid typ 1-diabetes. Föräldern sökte förtvivlat stöd och råd hos vården för att kunna hjälpa sitt barn genom krisen, men det stöd som behövdes uteblev. Även avlastning söktes hos socialtjänsten, men liten förståelse fanns för den krävande egenvårdssituationen och föräldern fick avslag. Föräldern såg till slut ingen annan utväg än att placera barnet. Placeringen övergick snabbt i ett LVU.
Vid den fortsatta processen kom föräldern att anklagas för omsorgsbrister, trots att det stöd som behövdes hade uteblivit. Ungdomen uttrycker i dag en stark önskan om att få komma hem, men nekas av socialtjänsten. Rekommenderade riktlinjer för diabetesvården i fallet väcker frågor. Ett kroniskt sjukt barn i kris traumatiseras ytterligare med tvångsvård. Ingen instans tar ansvar för de följder besluten får för barnet.
I ett annat fall startade ett drev mot en förälder när den dagliga vården av typ 1-diabetes misstolkades vid ett besök på en vårdcentral. När drevet nådde socialtjänsten genom en orosanmälan kontaktades Barnskyddsteamet. Teamet kommunicerade enbart med socialtjänsten och lämnade medicinsk information utifrån socialtjänstens tolkning av barnets situation. Barnskyddsteamets kontakter journalförs inte, med hänvisning till att skydda barnet. Då inga journaler finns kan de medicinska bedömningarna inte granskas i efterhand.
Barnets hälsa försämrades
De i flera led omtolkade medicinska uppgifterna låg därefter till grund för socialtjänstens fortsatta agerande. Barnets hälsa har därefter försämrats och de rekommenderade riktlinjerna för diabetesvården har inte följts. Barnet har varit placerat i flera år och kontakten med föräldrarna har brutits av socialtjänsten. Trots omfattande dokumentation som visar att föräldrarna följt samtliga vårdens riktlinjer förblir barnet placerat. Ett tryggt, välmående och lyckligt barns hela tillvaro, hälsa och barndom har slagits sönder. Ingen instans tar ansvar för de följder besluten får för barnet.
När erfarna och kompetenta föräldrar fråntas sina barn och därmed ansvaret för den dagliga diabetesvården går värdefull kunskap förlorad. Föräldrar ersätts av familjehem som först måste bygga upp likvärdig kompetens och under lång tid lära känna barnets unika sjukdomsbild.
Samtidigt utsätts barnet för en traumatisk separation från sin familj och sin trygghet, något som påverkar sjukdomsbilden negativt. Försämrad hälsa och prestation speglas direkt i vardagen genom större obalans i blodsockret, sämre skolresultat, hämmad fysisk och psykisk utveckling samt en ökad risk för framtida komplikationer. Detta är inte för barnets bästa!
Detta är två fall som organisationen fått insyn i genom förfrågningar om diabetesrelaterad dokumentation och faktaunderlag. De berörda familjerna har godkänt att vi berättar om dem. Det kan finnas fler fall. När bedömningar kring barn och unga görs på lösryckta antaganden kan vem som helst drabbas.
Det behövs en översyn av hur ärenden som rör barn med kroniska sjukdomar utreds och bedöms. Kompetensen behöver stärkas i hela beslutskedjan, bedömningarna ska vila på medicinsk kunskap, vetenskap och beprövad erfarenhet. Familjer ska ges det kompetenta stöd som krävs för att redan utsatta barn ska kunna bo kvar hemma. Det måste vara en självklarhet att minimera medicinska felbedömningar, skydda barnets hälsa och säkerställa rättssäkra beslut.
Andrea Reich, ordförande, Diabetes Sverige Västra Götaland