Det är exakt tio år sedan britterna röstade för att lämna EU. Sedan dess har premiärministrar kommit och gått, nu senast Labourledaren Keir Starmer som under måndagen meddelade sin avgång. Den som efterträder honom blir den sjunde premiärministern i ordningen sedan brexit.
En efter en har de fallit: Starmers företrädare, konservativa Rishi Sunak, ansågs för stroppig och gjorde ett rekorduselt val 2024. Innan honom Liz Truss som skapade ekonomiskt kaos och fick avgå efter 45 dagar. Innan henne den skandalomsusade Boris Johnson.
Det är anmärkningsvärt, men ingen slump; brexit har inneburit stora ekonomiska skador för Storbritannien som ingen premiärminister lyckats reparera. Starmer gjorde ett tappert försök, men inte heller han pallade för trycket från folkets missnöje.
Redan vid klockan sex lokal tid hade ett stort pressuppbåd samlats på gatan utanför 10 Downing Street i London, den brittiska premiärministerns residens. För det var bara en fråga om när och hur Keir Starmer skulle kliva ner från posten som Labourledare och premiärminister.
Hans främsta utmanare Andy Burnham vann i förra veckan ett fyllnadsval i Makerfield i nordvästra England och därmed en plats i parlamentet – vilket är en förutsättning för att kunna bli premiärminister. Burnham hade sedan tidigare deklarerat att han tänkte utmana Starmer om posten ifall han fick en plats i parlamentet.
”Kungen i norr” har Burnham kallats och redan innan rösterna i Makerfield hade räknats var de flesta överens om att han enkelt skulle besegra den impopulära Starmer i en eventuell omröstning bland partimedlemmarna. Frågan var bara om Starmer skulle lämna walkover direkt eller dra ut på förnedringen.
”Keir ends with tears”, löd så rubriken i den brittiska tabloiden Daily Mail efter att en tagen Starmer till sist klev ut på gatan, tog plats bakom podiet och meddelade att han – efter att ha konsulterat partiet – bestämt sig för att avgå som partiledare:
”Frågan som mitt parti nu ställer är om jag är bäst lämpad att leda oss in i nästa allmänna val. Jag har hört svaret från mitt parti på den frågan. Och jag accepterar det svaret med gott mod.”
Allt tyder nu på att det blir Andy Burnham som tar över rollen som partiledare och premiärminister. Han bekräftade sin kandidatur under måndagen och bara minuter senare meddelade Wes Streeting – en annan spekulant på posten – att han drar sig ur och istället ger sitt stöd till Burnham.
Det går att peka på Starmers träighet – det som på sätt och vis skulle vara hans raison d'être efter åratal av konservativt kaos, men som istället alienerade honom från folket. Eller på utnämningen av Peter Mandelson till USA-ambassadör som skapade stora rubriker på grund av Mandelsons vänskap med sexförbrytaren Jeffrey Epstein.
Men varje snedsteg förstoras också upp när missnöjet är stort redan som det är. Färsk forskning har kunnat räkna ut att Storbritanniens så kallade bruttoförädlingsvärde, ett mått på produktivitet som är nära korrelerat med bnp, är 7 till 8 procent lägre än vad det hade varit om landet aldrig hade lämnat EU.
I en sådan kontext är det svårt för en premiärminister att verka, oavsett parti – oavsett om hen heter Starmer, Sunak eller Truss. Samtidigt skulle inte ett återinträde i unionen vara svaret på landets samtliga problem, och skulle Nigel Farage från högerpopulistiska Reform UK vinna nästa val är det inte heller önskvärt för EU.
Ändå har brexit lämnat ett öppet sår i landet – de ständiga flyttlassen från 10 Downing Street är det tydligaste beviset.