Uteblivna satsningar och urvattnade löften är regeringens lösning på den djupaste svenska filmkrisen i mannaminne. DN:s Helena Lindblad konstaterar att kulturministern har kastat nästan hela filmutredningen rakt i papperskorgen.
Nyligen skickade Svenska Filminstitutet ut en lägesrapport där de skriver att svensk film befinner sig i ”ett avgörande skede”. En omskrivning för en alltmer besvärande ekonomisk situation, men kanske framför allt en skriande brist på den vara som publiken traktar efter – det vill säga svenska filmer med ett starkt publiktilltal. Särskilt på biograferna ute i landet.
I sitt sommarprogram berättade Helena Bergström att hon och maken Colin Nutley fått nobben av Filminstitutet till en uppföljare av den kultförklarade publiksuccén ”Black Jack” (1990). Kanske inte det mest spännande filmprojektet, men det säger mycket om bristen på pengar.
Regeringen vill också ha fler breda, framgångsrika publikfilmer – gärna internationellt gångbara – men kommer inte med några tydliga lösningar på hur de ska finansieras. Den genomarbetade filmutredning som presenterades förra året och som nästan hela filmbranschen gjorde vågen för vaskas på ungefär samma nonchalanta sätt som kanonutredningen.
Det blir ingen välbehövlig skatt för strömningstjänsterna (vilken redan är införd i 17 andra EU-länder inklusive Frankrike, Danmark och senast Estland). Det blir inte heller någon sänkning av biomomsen. Förslaget om en ny, branschöverskridande filmfond som skulle ge en ekonomisk injektion och som utredningen föreslog? Nåja, den ska i fall utredas lite mer.
Inte heller ett ord om att Sverige fortsätter att ha lägst statligt filmstöd per capita i Norden – nästan hälften av vad grannländerna Norge och Danmark erbjuder. Det är inte hela men åtminstone en del av förklaringen till varför det går bättre för dem just nu.
Att regeringen Kristersson presenterar en urvattnad filmproposition precis inför semestern är kanske ingen överraskning. Men att ersätta konkreta åtgärder med vaga ideologiska utfästelser och nya utredningar är knappast ett steg framåt. Det tydligaste exemplet är förslaget att de filmpolitiska målen ska bli färre, mindre woke och mer kommersiellt inriktade. Allt som allt en ordsallad som redan hör hemma i den filmpolitiska soppåsen.
Det är bara att hoppas att oppositionen, om de vinner valet, har något mer matnyttigt att komma med.