Den 27 juli hände det: Två klimatforskare som ibland står väldigt långt ifrån varandra enades plötsligt.
Den mer äventyrlige James Hansen, klimatgudfadern kallad, och den betydligt mer försiktige Zeke Hausfather, mer trogen den återhållsamma IPCC-linjen, hade kommit till samma slutsats.
Nästa år, 2027 blir det varmaste någonsin.
Och det med bred marginal.
De båda klimatforskarna trodde båda att 2027 års medeltemperatur kommer att landa på 1,7 grader över förindustriell tid.
Förklaringen stavas inte överraskande El Niño. Alltså, det i grunden helt naturliga väderfenomen som underblåst av den globala uppvärmningen nu är på väg att växa till en ”Super-El Niño” eller till och med en ”Godzilla-El Niño”.
Den riktiga värmen ruvar än så länge en bit ner i Stilla Havets djup, men kommer att välla fram vad det lider.
Prognoskurvorna för hur kraftfull den ska bli har varit så höga att de spretat utanför själva diagrammen. Det har fått vissa klimatforskare att galghumorisktiskt dela memes från Hajen-filmen om att vi ”behöver en större y-axel”.
Bränderna i Sydeuropa, värmerekorden som slås i Frankrike, USA, Sydkorea och Mellanöstern, de stora floderna som torkar ut; allt det kan vara de första tecknen på den El Niño som vi redan är inne i. Med full kraft vecklar den ut sig först under senhösten och vintern, med ett pärlband av olika väderfenomen som följd. Hur omfattande de blir får helt enkelt lämnas till fantasin.
FN:s klimatpanel IPCC:s rapporter släpar oundvikligen efter den senaste forskningen, och deras slutsatser är dessutom ofta försiktigt formulerade, delvis för att undvika alarmism.
Men i verkligheten kan IPCC ha underskattat hastigheten och omfattningen av klimatförändringen. Det vi redan vet är att klimatförändringarnas konsekvenser hittills har kommit tidigare än vad många trodde, att accelerationen vi nu ser är allvarligare än många forskare förutsåg.
Det kan innebära att klimatet är betydligt känsligare än vi trott. Det brukar mätas i hur mycket uppvärmningen skulle öka om koldioxidhalten fördubblas: IPCC har som medelvärde att vi då skulle få ett tre grader varmare klimat. Men James Hansen, den äventyrlige, avfärdar detta helt. Han menar att klimatkänsligheten i stället ligger på mellan fyra och fem grader – mycket på grund av att IPCC misslyckats förutse hur mycket minskningen av aerosoler, alltså små svavelpartiklar, i atmosfären spelar in.
(De minskar bland annat på grund av renare fartygsbränsle, och reflekterar därmed inte lika bort lika mycket solljus. Så kan det gå med goda föresatser.)
Och det är vad som händer åren efter 2027 som blir mest intressant.
Zeke Hausfather, den återhållsamme, skriver: ”Jag är inte säker på om folk har insett hur galet den andra halvan av 2026 och 2027 kommer att bli för globala temperaturer – på följderna av en rekord-El Niño. ”
För frågan är hur länge effekterna kommer att dröja sig kvar. Normalt faller temperaturen tillbaka och vänds inte sällan i sin motsats, La Nina.
Kanske lägger vi oss på en ny platå, något högre än den vi är på i dag.
Men en studie från 2026 visar att atmosfäriskt brus kan göra att det finns kvar tillräckligt mycket värme i havet för att El Niño ska fortsätta ytterligare ett år – alltså en flerårig El Niño, något som anses vara väldigt ovanligt.
Vad det skulle föra med sig i form av ekonomiska efterverkningar, marina värmeböljor, förändrade fiskbestånd och molnbildning är det ingen som riktigt vet.
Vi är i okänd terräng nu.