Shora Esmailian är författare, journalist och skribent på kultursidan.
”Water, water, please!”, ropar en av de människor som i förra veckan lyckades ta sig till den spanska enklaven Ceuta i Nordafrika. Havsvattnet omsluter ännu hans fötter men törsten tvingar honom att om och om igen vädja till de spanska soldaterna. Till ingen nytta. Inte bara ignorerar soldaterna honom, de börjar också skicka runt vattenflaskor till varandra, öppnar dem och dricker inför de törstande människorna.
Det korta filmklippet – där också en annan flykting hörs ropa ”Viva viva España” – är en perfekt och komprimerad sammanfattning av världens alla ojämlikheter: Tungt beväpnade, vita européer står upphöjda på stenar längs med stranden medan bruna och svarta flyktingar och migranter, med endast de kläder de bär, står till anklarna i havet och ber om vatten. Utan att bli hörda, utan att få ett så grundläggande behov som törst tillfredsställt.
Men tragedin är större än så. 88 av de över 60 000 människor som försökte ta sig till Europa i torsdags, dog på sin färd och ännu fler saknas. Deras död är en direkt följd av en brutal gränsregim som leder till att de fattigaste och mest sårbara människorna i denna värld mister livet. Men det är inte bara i Ceuta migranter dör. Sedan många år, i kölvattnet av EU:s allt mer repressiva migrationspolitik, har Medelhavet förvandlats till världens största grav: sedan 2014 har över 35 000 försvunnit i dessa vatten.
Människoliv som i europeiska ledares och västerländska mediers ögon saknar värde. Medan Italiens premiärminister Georgia Meloni vill upphäva Schengenavtalet och den fria rörligheten med Spanien, talar EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen om ännu starkare gränser runt EU:s redan befästa mur. Vår egen migrationsminister Johan Forsell förkunnar att ingen av migranterna från Ceuta kommer att tas emot av Sverige och SD:s Jimmie Åkesson går som vanligt längst i sin svartmålning av migranter när han kallar dem för en ”invasion”.
Historielöst av Åkesson, kan tyckas, eftersom den ursprungliga invasionen inträffade för hundratals år sedan när portugiserna lade Ceuta under sig. Sedan 1580 har exklaven varit kontrollerad av Spanien och är tillsammans med Melilla och några öar utanför Marockos kust de sista resterna av det spanska kolonialväldet.
Korrekt användning av ”invasion” är i stället det som Storbritannien, Portugal, Spanien, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien och Tyskland ägnade sig åt i syfte att kolonisera stora delar av det globala syd.
Det som skedde i Ceuta, och som dagligen sker runt Europas gränser är bara en fortsättning på dåtidens kolonialherravälde. Det ojämna utbytet mellan det globala nord och det globala syd har bara fått en ny skepnad: klimatkrisen.
Medan de gamla kolonialherrarna eskalerar utsläppen av växthusgaser samtidigt som de förhindrar politiska lösningar drabbas de före detta kolonierna av allt intensivare klimatkatastrofer. Under sommaren rapporterar svenska medier om de skogsbränder som numera årligen lapar i sig allt större delar av Sydeuropa.
Men artiklar om den sjuåriga torkan som Marocko precis lämnat bakom sig lyser med sin frånvaro. Den som är orsaken till att 80 000 bönder, och ytterligare 137 000 arbetare inom jordbruks-, skogsbruks- och fiskesektor, miste sin sysselsättning under 2024. Den som tvingar marockaner att ge upp den torra marken på landsbygden för att i stället bosätta sig i slumområden runt städerna. Enligt Världsbankens prognos kommer 1,9 miljoner marockaner att vara interna klimatflyktingar år 2050.
Så ser det ut i land efter land.
Den rörelse av människor från syd till nord, som skrämmer de europeiska ledarna så, börjar långt ifrån Ceuta och Medelhavet. Den börjar när molnen inte längre släpper sin last över den somaliska stäppen eller över den tidigare så frodiga Oromia-regionen i Etiopien. Den börjar när all mark i Syriens historiska kornbod – al Jazeera-regionen – förvandlas till öken eller när boskapsskötarnas djur dör av vattenbrist i Turkanaregionen i Kenya.
Den börjar när havet slukar i sig mark i Bangladesh eller när allt kraftigare monsunregn ödelägger hela byar och städer i Pakistan. Den börjar när mycket höga temperaturer, i kombination med hög luftfuktighet, gör det omöjligt att utföra arbete i irakiska Basra någon annan tid än fyra på morgonen eller när tyfoner – från Filippinerna till Karibien – tar med sig allt i sin väg.
Människornas rörelse – migrationen bort från hem, sammanhang och rötter – är allt som oftast ofrivillig och tvingande. När alla möjliga anpassningsåtgärder är uttömda brukar de familjer som förlorat livsmöjligheter och försörjning på grund av klimatkatastrofen, spara ihop för att en familjemedlem, oftast unga män, ska lyckas resa i hopp om försörjning på annan plats.
På 1980-talet bemötte den lankesiske författaren Ambalavaner Sivanandan de brittiska politikernas rasistiska uttalanden och politik med det numera välkända citatet ”vi är här för att ni var där”. Samma realitet gäller än idag.
Åkesson och hans parti SD, som gjort utrensningen av alla icke-vita från Sverige till sin ledstjärna, har några få budskap på årets valaffischer: migration och fossila bränslen. SD skryter om att de minskar invandring och ökar deportationer och att de sänker priset på bensin och diesel. Bägge delar stämmer. Sverige har den lägsta invandringen i modern tid och landets utsläpp ökade för första gången på tjugo år under Tidöregeringens tid vid makten.
Så fortsätter kolonialismen och rasismen in i vår tid med full styrka. 75 år efter att FN:s flyktingkonvention tillkom på denna kontinent i efterdyningarna av andra världskriget, röstades EU:s mest restriktiva och dödliga migrationspakt – initierad av socialdemokraten Ylva Johansson – igenom i EU-parlamentet, ackompanjerad av högerns jubel och gutturala slagord: ”send them back!”.
Vilket också Spanien gjorde under helgen när en majoritet av flyktingarna och migranterna, med våldsamma metoder, återfördes till Marocko. Men så länge EU fortsätter utsläppen, så länge man tar upp och bränner fossila bränslen, så länge man blockerar alla politiska beslut som skulle kunna hålla den globala uppvärmningen i schack vore det enda rimliga och humana att låta flyktingarna och migranterna stanna. För att sedan riva EU:s murar och gränskontroller och skapa säkra och trygga vägar för människor att ta sig hit.
Törst som drivkraft ska inte underskattas.