Efter knappt två år vid makten avgår Storbritanniens premiärminister, Keir Starmer. För en utomstående betraktare kan det tyckas märkligt. De brittiska socialdemokraterna som Starmer leder, vann en jordskredsseger i parlamentsvalet 2024. Regeringen sitter säkert. Nästa parlamentsval behöver inte hållas förrän 2029.
Ändå har Starmer blivit allt mer impopulär. Det har sina förklaringar. ”Jordskredssegern” 2024 berodde främst på det brittiska valsystemet där vinnaren i varje valkrets tar hela segern. Labour fick visserligen egen majoritet i parlamentet med god marginal, men bara en tredjedel av rösterna. Högerrösterna var splittrade. Labours vinst handlade dessutom i hög grad om missnöje med den då sittande högerregeringen.
Men nu har samma missnöje kommit tillbaka i form av usla opinionssiffror för Labour och Starmer. Det har dock inte gynnat konservativa Tories. Lokalvalen i maj blev en katastrof för både Labour och den traditionella rivalen på högerkanten Tories. Britterna är helt enkelt trötta på de två partier som turats om att leda landet sedan 1922. I opinionsmätningar är missnöjespolitikern Nigel Farages ”Reform UK” nu klart största parti och en hel del talar för att Reform UK kommer ersätta antingen Tories eller Labour som ett av Storbritanniens dominerande partier i nästa parlamentsval. Vilket vore historiskt.
Starmers bristande karisma anses ha bidragit till hans impopularitet. Men det är troligen att skrapa på ytan. Boris Johnson som ledde Storbritannien 2019-22 hade ett övermått av karisma men fick ända bara ett halvår mer än Starmer vid makten. Faktum är att landet bytt premiärminister sju gånger på tio år.
Storbritannien börjar helt enkelt påminna om hur det såg ut i Italien innan Meloni – ständiga regeringskriser, reformstopp och låg tillväxt. Problemen har accelererat efter att britterna lämnade EU, men grundorsakerna går djupare. Den brittiska samhällsmodellen knakar i fogarna. Ojämlikheten är betydligt mer påtaglig än i jämförbara nordvästeuropeiska länder. Produktiviteten i ekonomin är låg, särskild per arbetad timme.
Rent konkret avspeglas det i att Storbritannien är ett uttalat klassamhälle i mycket högre grad än exempelvis Sverige. London är en av Europas dyraste städer med en dominant finanssektor samtidigt som den engelska landsorten härbärgerar några av de fattigaste regionerna i Europa. Utbildningssystemet är kraftigt socialt segregerat. Infrastrukturen är på många håll kraftigt eftersatt.
Storbritannien har förvisso alltid varit ett klassamhälle. Men idag upplever stora delar av arbetarklassen att den har övergivits. Landet har inte hittat en hållbar väg att ställa om från industri- till tjänstesamhälle. Den omfattande arbetskraftsinvandringen genom åren har varit ett sätt att hålla ett dysfunktionellt system flytande, men har samtidigt skapat starka sociala motsättningar med etniska förtecken – vilket idag tar sig uttryck i omfattande protester och även kravaller. Den högerextreme aktivisten Tommy Robinson har exempelvis kunnat samla tiotusentals anhängare till offentliga protester.
På flera sätt påminner Storbritanniens problem om USA:s. Med den skillnaden att Storbritannien inte har samma innovationsgrad eller lika starka företag som kan väga upp problemen samt en mindre dynamisk arbetsmarknad.
Andy Burnham, som väntas efterträda Starmer som Labour-ledare och premiärminister, anses stå för en mer klassisk socialdemokratisk linje och har bland annat som borgmästare för Manchester återkommunaliserat delar av kollektivtrafiken. Storbritannien skulle må väl av en starkare stat med kraft att genomdriva offentliga investeringar. Men det betyder inte att en återgång till någon slags 1970-talspolitik skulle vara lösningen på landets problem. Britterna måste nämligen samtidigt stärka sin konkurrenskraft. Att ekonomin gjort sig beroende av invandring talar dessutom för att de sociala spänningarna kring denna fråga kommer hålla i sig. Att Brexit ledde till ökad invandring från utomeuropeiska länder visar hur djupt sammanflätad frågan är med landets ekonomiska struktur.
Burnham kommer därför inte ha någon lätt uppgift framför sig. För både EU och Sverige är det dock väsentligt att Storbritannien får rätsida på sina problem. Landet är inte bara en central handelspartner utan en av de viktigaste militärmakterna i Europa och en central länk i Ukrainas och vårt eget försvar.