Helsingborgaren Nettan, som är i 50-årsåldern, visar upp ett större skrapsår på ena armen.
Att skadorna stannade där är hon oändligt tacksam för. För HD och Sydsvenskan berättar hon om onsdagseftermiddagens dramatik.
Nettan hade slutat tidigare för att fika med en kollega nära Rådhustorget. Hon ställde bilen i Kungstorgsgaraget, gick upp och inväntade grön gubbe vid trafikljusen på Drottninggatan. Klockan var ett par minuter över tre.
Halvvägs över övergångsstället uppfattade hon något i vänster ögonvrå.
– Jag vände mig ditåt och såg en bil komma i full fart mot mig. Jag uppskattar det till 90 kilometer i timmen. Jag tänkte att ”Nu dör jag”.
Bilen tvärnitade så att det tjöt om däcken, berättar hon. Men givet den höga farten gled bilen i sidled utan att helt stanna.
En uniformerad polisman hade uppfattat situationen. Han sprang ut i gatan och försökte stoppa bilen. Samtidigt knuffade han omkull Nettan bakifrån.
– Det var som en hockeytackling på min vänstra axel. Han gjorde det för att jag inte skulle bli påkörd. Det kan ha räddat mitt liv.
Nettan föll framåt och rammade bilens passagerardörr, sedan ned på marken. Hon hann ta emot med armbågen för att skydda sitt huvud. Också polismannen träffades av bilen och föll.
Sedan hörde hon två skott. Det var polisen som liggande sköt mot bilen, vilken i full fart fortsatte rakt fram på Drottninggatan.
Nettan reste sig upp själv, ställde sig framstupa på refugen och tog djupa andetag. En ordningsvakt tvättade rent hennes sår. Vittnen kom fram och frågade hur hon mådde.
Sedan gick hon till caféet och fikade.
– Det var det som jag och min kollega hade bestämt. Och jag ville tänka på något annat direkt.
Fysiskt mår hon okej, förutom det ömmande skrapsåret. Hon är tacksam över att inte ha ådragit sig några huvud- eller nackskador. Ja krasst sett att vara vid liv.
Men tankarna far runt. Att berätta om händelsen tror hon hjälper.
– Jag är sådan att jag hellre vill prata ut direkt än att sitta hemma och älta.