I decennier har myndigheter letat efter Joachim Posener, 62. Anklagad för att ha plundrat investmentbolaget Trustor på hundratals miljoner gömde han sig världen över.
Under åren rapporterades att han plastikopererat sig till oigenkännlighet, men så drastisk blev aldrig förvandlingen.
Det räckte med att skaffa ny frisyr och gå ner i vikt, samt byta ut de karaktäristiska runda glasögonen, för att undkomma svensk polis och Interpol.
– Krulliga, svarthåriga Joachim rakade huvudet. Småknubbiga Joachim blev fit. Jag bytte glasögon mot linser, berättar han i Karin af Klintbergs Netflixdokumentär ”Trustorhärvan”.
Det hjälpte dock att han också flydde till Sydamerika där han köpte en ny identitet och skydd från kriminella organisationer som såg till att han kunde leva ostört ”i flera år” tack vare knarkligornas kontroll över Brasiliens favelor.
Posener: Trustorhärvan var ”min baby”
I dokumentären bekräftar Posener bilden av sig själv som hjärnan bakom Trustorhärvan, som han säger sig ha planerat inifrån Norrtäljeanstalten i mitten av 90-talet.
– Det här var min baby, mitt race, säger han i dokumentären.
Han avtjänade ett straff för företagsplundring och grov förskingring, och målet var att göra samma sak igen – fast bättre, förklarar han.
Han påstår att han lyckades smuggla in finanstidningar och årsredovisningar i pappkassar, som han använde för att hitta det perfekta offret. Han hade vissa krav. Bolaget skulle vara börsnoterat, med en rejäl kassa och undervärderade tillgångar.
De bolag som uppfyllde Joachim Poseners krav hamnade på en lista. Att det till slut blev Trustor, säger han, var en slump.
Posener: De var Jönssonligan
Att affären gick i stöpet skyller Posener på att han inifrån Norrtäljeanstaltens murar inte kunde kolla upp sina kumpaner, som bland annat inkluderade hans egen kusin, Thomas Jisander, samt en medlem av den anglo-iriska bryggeridynastin Guinness: Jonathan Guinness, Lord Moyne.
Han jämför dem med Jönssonligan och beklagar sig över att han ”valde fel”.
När polisen slog till år 1997 befann sig den då 33-årige Joachim Posener redan utomlands – och kom aldrig hem igen.
Rädslan för att hamna i fängelse igen var starkare än kärleken till sin då femåriga dotter. Att ha gått från Lidingövilla och BMW, till ”blod och spya” på anstalt i början av 90-talet hade varit alldels för traumatiskt, förklarar han i dokumentären.
”Värt för mig”
Han lever i dag vad han kallar för ett ”bohemliv” med fru och tonårsdotter. Det har tidigare rapporterats att Posener bor i Frankrike, och i dokumentären syns både Bryssel och Genève.
Eftersom alla misstänkta brott är preskriberade heter han återigen Joachim. Men när kameran följer Posener på stan avslöjas en av hans tidigare hemliga identiteter, då han stöter på en man som glatt utbrister ”Charlie, hur mår du?!” mellan kindpussarna.
De stulna pengarna från Trustor är sedan länge slut, hävdar han. Det tog bara tre år innan han åter stod på bar backe, eftersom det är ”dyrt att leva på flykt”, enligt Posener.
– Jag betalade ut tio miljoner till mig själv, påstår han och tillägger att fem av dem ändå blev frysta av polisen och Trustor 1997.
När Karin af Klintberg frågar om 30 år på flykt undan rättvisan – att ha lämnat en nu vuxen dotter och övrig familj i Sverige – har varit värt det, tvekar Joachim Posener inte. Absolut, säger han.
– Värt för mig, men kanske inte värt för dom.