Alla som följer Bianca Ingrosso har vetat vad som är på gång. I sina sociala medier har hon berättat om den mest romantiska semestern hon varit på i sitt liv – och hur hon gråtit av lycka på resan.
Till slut kom det offentliga tillkännagivandet: Hon är kär!
Jag blir både irriterad och full av beundran av Bianca. Är hon inte klok? Alla känner väl till den kosmiska regeln att så fort man berättar om killen man dejtar så går han upp i rök.
Det finns något väldigt sårbart i Biancas längtan efter kärlek. Hon har berättat offentligt om sin barnlängtan och när hon visade upp den nyrenoverade miljonvåningen inkluderade hon garderoben som hon inrett till sin framtida man – som hon ännu inte träffat.
Killarna hon träffar lanseras på Snapchat redan i dejtingfasen och i poddar har hon berättat om sina förälskelser, och sen tvingats erkänna när det skitit sig och tagit slut.
Det här är information som man inte kunnat tvinga ur mig ens med hjälp av bambupinnar under naglarna.
Hur orkar Bianca vara en romantiker när vi lever i den minst romantiska tiden i världshistorien?
De flesta som famlar runt på dejtingmarknaden har tappat, om inte hoppet, så i alla fall den sårbarhet som Bianca kostar på sig. Efter otaliga besvikelser, uppbrott och dåliga dejter helgarderar vi oss med en tillagd nonchalans.
Vi säger att vi ”söker casual men kan tänka oss seriöst”. Bokar aldrig in en första dejt på en fredag eller lördag, utan är max beredda att offra en tisdag. ”Det blir vad det blir” säger vi till varandra, istället för att skrika ut vår längtan.
Allt för att skydda oss mot besvikelsen – och förödmjukelsen – som infinner sig när man tillåtit sig att hoppas på något som gick i stöpet.
Kanske behöver jag ge Biancas syn på kärlek en chans. Våga tro, trots risken att allt kan gå åt helvete. Kommer det hålla med den här nya killen? Kanske inte, men då har hon i alla fall fått vara lycklig så länge det varade.
Var det egentligen Bianca Ingrosso som sa: ”Det är bättre att ha älskat och förlorat än att aldrig ha älskat alls”?