Fantastiskt att läsa Fredrik Jonemans (MP) tankar om behovet av bättre förutsättningar för elever med NPF-diagnoser på gymnasiet.
Jag har själv försökt lyfta samma fråga i kommunen, om än med fokus på våra yngre barn.
Under ett kommunfullmäktigesammanträde förklarade Pia Möller (M) med flera för mig att kvaliteten i undervisningen inte avgörs av hur många elever som finns i klassrummet, utan av lärarens kompetens. Självklart är skickliga lärare den viktigaste faktorn. Men forskningen visar också att klasstorleken spelar roll, inte minst därför att den påverkar lärarens möjligheter att ge varje elev stöd, skapa arbetsro och anpassa undervisningen efter olika behov. Effekterna är särskilt tydliga i de lägre årskurserna och för elever som behöver extra stöd, däribland många med NPF-diagnoser.
När en lågstadieklass närmar sig fler än 26 elever blir det en mycket svår uppgift, även för den mest engagerade och kompetenta läraren. Tiden för varje enskilt barn minskar, och möjligheten att förebygga konflikter, ge struktur och fånga upp elever som behöver extra stöd försämras.
Därför välkomnar jag att Miljöpartiet vill skapa bättre förutsättningar för gymnasieelever med NPF. Men om vi menar allvar med att alla barn ska få rätt stöd borde samma ambition gälla redan i lågstadiet. Det är där grunden läggs, och där tidiga insatser gör allra störst skillnad.
Min fråga till Fredrik Joneman och Miljöpartiet är därför: Delar ni uppfattningen att klasstorleken har betydelse för elevernas möjligheter att lyckas, särskilt för barn med NPF?
Om så är fallet, hur ser ni då på att ni under mandatperioden styrt kommunen tillsammans med Moderaterna, samtidigt som företrädare för den styrande majoriteten hävdat att klasstorleken inte har någon avgörande betydelse?
Alvar Lethin