Om du ställer dig i mitten av vägen riskerar du att bli påkörd från båda sidor, sade Margaret Thatcher. Keir Starmers kortlivade äventyr som Storbritanniens premiärminister tycks illustrera det.
Starmer och Labour vann en jordskredsseger i det brittiska valet för två år sedan, trots en väldigt diffus sakpolitik. Det brittiska folket var oerhört trötta på det konservativa styret efter 16 år, katastrofen Brexit och en stadig ström inkompetenta premiärministrar.
Starmer tycktes se sitt mandat som närmast postideologiskt. Han blev känd för beslut som gjorde den brittiska vänstern förbannad. De avskydde hans kärva politik mot migranter och fängslandet av Gaza-aktivister. De tyckte även att Starmer var alldeles för passiv i försöken att hjälpa de fattigaste och mest utsatta under år av skenande inflation och ojämnt fördelade ekonomiska möjligheter.
Men Starmers försök att tillmötesgå höger- och mittenväljare lyckades inte alls. De hatade honom ännu mer.
Under de högerextrema kravallerna mot migranter sommaren 2024 skanderade många demonstranter att Starmer borde dö. Världens rikaste man, Elon Musk, piskade själv entusiastiskt upp dessa stämningar genom grundlösa anklagelser mot Starmer och kampanjuppträdanden med den brottsdömde nationalistiske huliganen Tommy Robinson.
Värst var dock de oavbrutna dreven i brittiska medier. Inte bara sensationalistiska högertabloider, utan även BBC, som i flera granskningar det senaste året visat sig ha betydligt mer positiv rapportering om den öppet främlingsfientliga nationalisten Nigel Farage än av Starmer.
Manchester-politikern Andy Burnham väntas nu sannolikt efterträda Starmer som premiärminister om några veckor. Han kan bli en frisk fläkt för Labour, men det finns ingen som helst anledning att tro att han skulle kunna undvika att utsättas för samma armada av attacker från högerns välfinansierade opinionsmaskin. Högerradikala miljardärer äger de mest inflytelserika medierna i Storbritannien i dag och Elon Musk hjälper till att radikalisera det offentliga samtalet på digitala plattformar.
Om det finns ett hopp för Burnham är det nog att inte försöka tillmötesgå vildhundarna på högerkanten
Sedan Brexit har britterna nu gjort sig av med sju premiärministrar på tio år. I många fall – som med de inkompetenta Liz Truss och Boris Johnson – var det befogat. Men det börjar bli dags att inse att den brittiska offentligheten är riggat mot sittande politiker i allmänhet och mot Labourpolitiker i synnerhet.
Om det finns ett hopp för Burnham är det nog att inte försöka tillmötesgå vildhundarna på högerkanten, som aldrig kommer att acceptera en vänsterliberal gentleman från Manchester. Det han i stället kan åstadkomma är en slutpunkt för eftergifternas politik. Alldeles för länge har Labour klamrat sig fast vid 1990-talets strategi, då Tony Blair vann val genom att närma sig högern, med kompromisser och triangulering. Det blir mindre rimligt i en tid då högern representeras av den Putin-vänlige Brexit-förespråkaren Farage, samtidigt som en klar majoritet av de väljare Labour förlorat under Starmer har gått till vänster och i synnerhet till det gröna partiet.
Burnhams smekmånad kommer att vara över i juli. Högermedierna och deras vapendragare kommer att konstruera ett konstant smatter av skandaler. Hans hopp står då i att artikulera ett principfast alternativ till Farage, inte att försöka möta honom halvvägs.