"HOUSE OF THE DRAGON" SÄSONG 3
Manus: Ryan Condal, Sara Hess, David Hancock, Philippa Goslett, Shyam Popat, Zenzele Price, Ti Mikkel.
Regi: Loni Peristere, Clare Kilner, Nina Lopez-Corrado, Andrij Parekh.
Med: Emma D’Arcy, Matt Smith, Olivia Cooke, Steve Toussaint, Fabien Frankel, Ewan Mitchell, Tom Glynn-Carney, James Norton med flera.
Premiär: 22 juni på HBO Max.
”Salt and sea, fire and blood” är titeln på säsongspremiären.
Det är en bra sammanfattning av de fyra första avsnitten i ”House of the dragon” säsong 3: eld och blod som gör att hettan känns och pulsen höjs samtidigt som smaken av för mycket salt påminner om att något är fel med receptet.
Å andra sidan är det här första gången som berättelsen i ”House of the dragon” rör sig framåt utan att fastna både här och där. Insatserna är högre och något står ständigt på spel.
Påkostat är det förstås. Fortsatt är sådant som scenografi och kostym av yttersta klass. Huruvida berättelsen håller sig tillräckligt nära George R.R. Martins förlaga är ointressant – detta trots att jag tycker att både det ena och det andra saknas – eftersom serien är och ska vara ett eget slags monster.
Det vidunder som är ”House of the dragon” börjar tredje säsongen med en kraftig smäll. Avsnittet är längre än en timme. Känslan att avsnittet snabbt passerar förbi.
Det som kallas Slaget vid Gullet är ivrig tv och samtidigt väl avvägt dramaturgiskt. Mellan de tekniska finesserna och stuntgängets imponerande koreografi finns utrymme för små andningshål, nödvändiga för att intensiteten ska kunna stegras ännu en gång.
Sjöslaget blir ett nytt slags utgångspunk för berättelsen om släkten Targaryen.
Bra så. Äntligen börjar historien röra på sig på allvar, dels snabbare och dels mer effektivt.
Spännande och intressant blir att se hur ”House of the dragon” hanterar Rhaenyra Targaryen, även denna gång bra gestaltad av Emma D’Arcy. Dörren till galenskap står på glänt som en följd av trauma och växande paranoia. Det gör att det mesta får nyvunnen energi. För tittaren blir upplevelsen som att den värsta motvinden lättar.
Som alltid med ensembleserier som ”House of the dragon” är ett antal rollfigurer underutvecklade. Ett och annat dödsfall bryr man sig inte ens om.
Farhågorna – det finns sådana tendenser – är att tredje säsongen blir baktung och att de fyra avslutande avsnitten kommer att fastna i mörkt belysta rum i vilka tittarens sällskap endast är trög och loj dialog.
Nåja. Om så sker återstår att se.
Det som nu är sant är att ”House of the dragon” varken ska vara eller någonsin varit en ”A knight of the seven kingdoms”.
Ändå: lite mer värme och en gnutta humor hade inte skadat någon.