Nu har det blivit ordentligt bråttom. Men hur hade det sett ut i det brinnande Europa om Svante Arrhenius tidigare fått gehör för sin klimatmodell? Jan Malmborg berättar historien om ett vetenskapligt vägväl som blev dyrbart.
Värmeböljorna rasar i södra Europa. Myndigheter står handfallna, politikerna utlyser undantagstillstånd och massmedierna fylls med bilder av brinnande skogar och byar.
Hur hamnade vi här? Kunde vi ha undvikit den annalkande klimatkatastrofen? Har det funnits tillfällen då vi kunnat välja en annan väg?
Ett sådant vägval kan ha funnits i juni 1896. Då reste svensken Knut Ångström, fysikprofessor vid Uppsala universitet, till Teneriffa. Han besteg vulkanen Teide för att utföra en serie spektroskopiska experiment. Allt för att vinna en akademisk strid mot sin främste konkurrent Svante Arrhenius, fysikprofessor vid Stockholms högskola. I början av året hade Arrhenius presenterat sin klimatmodell, där han försökte leda i bevis hur mängden koldioxid i atmosfären styr jordens temperatur.
1895 hade varit ett svårt år för Arrhenius. Hans gravida fru Sofia hade gått ifrån honom. För att lindra sorgen hade han begravt sig i arbete – tiotusentals räkneoperationer av förhållandet mellan luft och koldioxid baserade på mätningar av värmestrålningen mellan månen och jorden som en gång gjorts av astronomen Samuel Langley. Beräkningarna resulterade i en tabell över hur lufttemperaturen på olika breddgrader påverkas av mängden koldioxid i atmosfären. När han var klar på julafton 1895 skrev en utmattad Arrhenius i ett brev till en tysk kollega: ”Det är helt otroligt att en så obetydlig fråga har kostat mig ett helt års arbete.”
Men för Knut Ångström tycktes frågan inte obetydlig. Han såg nu sitt tillfälle att trycka till konkurrenten en gång för alla. Han var övertygad om att koldioxiden inte hade någon betydelse för jordens temperatur. Vilket hans resa till Teneriffa nu skulle bevisa.
Väl hemkommen skrev han en artikel till den ledande tyska vetenskapliga tidskriften Annalen der Physik där han slog fast sin tes, delvis baserad på mätningarna från Teneriffa, delvis på ett slarvigt laboratorieexperiment som en 18-årig kandidat utfört på hans institution i Uppsala. Texten, som publicerades i december 1900, beseglade klimatmodellens öde. Trots att Arrhenius gick i svaromål och modifierade sina beräkningar lyckades han inte få den vetenskapliga världen att anamma modellen – det skulle dröja till 1950-talet innan amerikanska och svenska forskare kom fram till att han haft rätt hela tiden.
I andra hänseenden skulle Arrhenius bli betydligt mer framgångsrik. 1903 kröntes hans karriär när han utsågs till Sveriges förste Nobelpristagare för sina insatser inom det nya vetenskapsområdet fysikalisk kemi.
Det ljumma intresset för hans klimatarbete kan ha haft flera orsaker, dels att den vetenskapliga världen var mer böjd att lita på en professor vid det anrika universitetet i Uppsala än på en professor vid den lilla privata högskolan i Stockholm, dels att ingen riktigt kunde föreställa sig att jordens temperatur – på grund av människans fossila utsläpp – skulle kunna stiga så mycket och så snabbt.
Inte ens Arrhenius själv såg faran. Han förutspådde att det med den dåvarande kolförbrukningen skulle dröja tre tusen år innan koldioxidhalten i atmosfären höjts med femtio procent. Och inte ens i detta såg han någon avgörande risk för livet på jorden, eftersom han gjorde det felaktiga antagandet att världshaven skulle sluka merparten av den frisläppta gasen.
Nu vet vi att så inte är fallet. Vi vet också att den explosionsartade ökningen av kol, olja och naturgas som ägt rum sedan 1890-talet höjt den globala medeltemperaturen med uppemot 1,5 grader. Och att atmosfärens koldioxidhalt stigit med femtio procent. På bara 130 år, inte på tre tusen år som Arrhenius förutsåg.
Nu har det blivit ordentligt bråttom. Men hur hade det sett ut i de sydeuropeiska skogarna om Svante Arrhenius redan från början fått gehör för sin klimatmodell? Eller om Knut Ångström helt enkelt missat båten till Teneriffa?