De senaste årens utveckling av AI har sänkt kostnaden för teknisk utveckling på ett sätt som redan märks i vardagen. Presentationer, statistiska analyser och datorprogram kan tas fram till en bråkdel av kostnaden i tid, arbete och kronor jämfört med för bara fem år sedan. Det har utlöst en kambrisk explosion av mjukvara, nya tjänster och svenska teknikbolag som med AI som grundbult kan betjäna kunder på helt nya sätt.
Men den mest intressanta konsekvensen är kanske inte att mer teknik kan byggas snabbare, utan att själva flaskhalsen flyttar. Länge var teknisk kompetens den begränsande faktorn: utvecklare var sällsynta, dyra och svåra att behålla. Därför fick otaliga experter och chefer med djup insikt i sina problem vackert hålla sig till tåls, eftersom de själva inte kunde omsätta sina idéer i fungerande mjukvara.
När den kostnaden nu faller blir den avgörande frågan i stället vad som bör göras, för vem och varför. För även om det blir mer mjukvara är tid och uppmärksamhet lika ändliga som tidigare.
Deras värde stiger när allt fler saker plötsligt blir möjliga. Där, i teknikens kölvatten, sker en oväntad upprättelse av den klassiska humanistiska bildningen.
”En historiskt skolad ledare känner snabbare igen hybris.”
Jag kan ana suckarna, jo, visst är det bra att läsa böcker men det gör inte mitt företag snabbare eller mer lukrativt. Filosofi och litteratur i all ära, men det jag vill ha är sunda marginaler och bättre försäljning och effektivare myndigheter.
Det är vi två om. Humanistisk bildning är inte prydnadskunskap för människor med gott om tid, utan träning i att förstå människor när de inte beter sig som kalkylen säger att de borde. En historiskt skolad ledare känner snabbare igen hybris, flockbeteenden och gamla misstag i nya förpackningar.
Den som har övat filosofi märker lättare när ett resonemang bara låter stringent för att slutsatsen redan har smugits in i premisserna. Den som har läst litteratur har gång på gång tvingats se världen inifrån någon annans huvud, med allt vad det innebär av självbedrägeri, fåfänga, rädsla, kärlek och längtan efter mening.
Det är sådant man har nytta av när man bygger produkter för människor, leder organisationer genom osäkerhet och fattar beslut utan fullständigt facit. Vips, så har vi fått fram kärnkompetenser för det samtida affärslivet.
Som alltid behöver dessa färdigheter omsättas i handling för att räknas. Den lärde utan handling är som biet utan honung.
Det märks först och främst i skrivandet. I flera år kunde mjukvarubranschen gömma sig bakom fikonlövet: kodningen behövde prioriteras och skrivkonsten fick vänta. Det var tveksamt då, men är definitivt inte sant i en tid då mycket av det som tidigare gjordes i kod nu görs med text på vanliga mänskliga språk.
Det dunkelt skrivna är det dunkelt tänkta och blir i vibe-kodens era det dunkelt genererade. Tankemässig precision uttryckt i kärnfull text ger bättre mjukvara snabbare. Proust och Python, inte det ena eller andra, utan både och.
Det andra stora skiftet är hur smak stiger i värde. När mjukvara blir billigare och snabbare att framställa blir grundläggande funktion i högre grad en hygienfaktor. När fler kan bygga något som fungerar hjälpligt ökar värdet av att kunna bygga något som känns självklart att använda.
Smak är i grunden en övning i empati: förmågan att förstå vad kunden behöver, hur hennes arbetsdag faktiskt ser ut och vad hon helst ska slippa tänka på. Funktion kan ofta härledas ur krav, processer och kalkyler. Smak börjar där kraven inte räcker.
Den kräver inlevelse i människan som faktiskt ska använda det man bygger. Jag ser allt fler som producerar uppenbart AI-genererad slafsmjukvara: saker som fungerar i en demo, men faller sönder i mötet med användarens vardag.
”När svaren blir billiga blir frågorna dyra.”
Det tredje exemplet är beslutsfattande med bristfällig eller motstridig information. Teknikindustrin har i flera år sålt drömmen om det perfekta beslutsunderlaget, som om svårigheten i att fatta beslut kunde bedövas med fler diagram och grafer. Bort med den svårtolkade värld vi faktiskt lever i, in med tydliga dashboards och datadrivna facit. Men de senaste åren har avslöjat hur skör den drömmen är.
Med det i ryggen ser man tydligt hybrisen i att tro sig veta vad som väntar de närmaste fem åren. Ändå måste man som ledare, och människa, fatta beslut och gå vidare. Chimären om förutsägbarhet är slagen sönder och samman. Vi borde lära oss.
Gemensamt för dessa exempel är att de slutligen handlar om affärsbeslut som påverkar människor. Vad ska byggas? För vem? Vad ska väljas bort? Vilka risker är värda att ta? När tekniken blir billigare blir dessa frågor inte mindre viktiga, utan mer. Den som tror att AI gör humanistisk bildning överflödig har missförstått vad som håller på att hända. När svaren blir billiga blir frågorna dyra.
Anders Fridén, Sverigchef Palantir