"TRUSTORHÄRVAN"
Regi: Karin af Klintberg.
Producent: Teresa Alldén.
Medverkande: Joachim Posener, Thomas Jisander, Björn Björnsson, Richard Jursén, Gunnar Lindstedt med flera.
Premiär: 5 augusti på Netflix.
Äntligen sitter han framför kameran. Preskriptionstiden har gått ut, han vill förklara och berätta sin sanning.
Först filmas han bakifrån. Ansiktet ska inte synas. Sedan ändrar han sig. Att få se hur Joachim Posener ser ut i dag – den lite plufsiga 90-talsframtoningen är borta, nu beskriver han sig själv som fit – är befriande.
Det är en oväntat stark känsla.
Mitt och säkerligen majoritetens engagemang för Trustorhärvan är någorlunda svalt trots att TV4-serien ”Golden boys” nyligen haft premiär.
Allt det här skedde ju i en svunnen tid, i ett annat slags sus och dus.
Att intresset växer kvickt är bevis på hur skickligt byggd Karin af Klintbergs och Teresa Alldéns dokumentär är.
Jag ser ”Trustorhärvan” två gånger.
Dokumentären är än mer intressant och underhållande andra gången.
Klippningen gör sitt. Någon slår fast hur något gick till, någon annan hävdar motsatsen och det hela presenteras kloss i kloss. Berättandet är rakt, tydligt och utan krusiduller.
Kanske, tänker man, hade någon mer frätande fråga varit på sin plats. Samtidigt sätter sig de medverkande själva i fällan; dokumentären behöver inte vara domare och jury utan lämnar uppgiften till tittaren.
Trustorhärvan beskrivs ofta som en av Sveriges största ekonomiska skandaler.
Joachim Poseners plan byggde på att köpa Trustor med bolagets egna pengar. I Netflix-dokumentären beskriver Posener hur han verkade bakom kulisserna och till en början styrde flera av de inblandade.
En av dem är Thomas Jisander.
En av de sorgligaste och samtidigt mest talande scenerna i dokumentären är när Jisander beskriver sin lägenhet i Monaco som större än vad den är. Bilderna berättar en sak, munnen en annan.
Något liknande sker när tittaren lyssnar på Joachim Posener. Han har en övertygande röst, lugn och saklig. Det finns en säkerhet i allt han säger, knappt någon tvekan eller plötslig eftertanke.
Om det säger mer om Posener och att han har haft möjlighet att tänka på sina formuleringar under åren på flykt eller om ”Trustorhärvan” som dokumentär är jag inte säker på.
Djupt fascinerande är det hur som, på ett mänskligt, samhälleligt liksom politiskt plan.
Mer tveksamt är om dokumentären är det eftermäle som de inblandade önskat. Att ”Trustorhärvan” lyckas med sitt uppsåt är uppenbart.