DN Debatt. ”Skärpning svenska politiker – ert vulgära ordkrig föder förakt”
DN DEBATT.
Den svenska valrörelsen är på raka vägen mot botten. Är det så konstigt att politikerföraktet breder ut sig? Våra folkvalda dumförklarar väljarna och applåderar övertramp. Medierna spelar glatt med. Det behövs en kriskommission med uppgift att skapa ett politikens etiska system innan förfallet blir totalt, skriver publicisten Jan Scherman.
Kanske ”total kollaps”. Eller att ”botten gått ur”. Fastnar för ”fritt fall”. Men jag tänker inte på den fritt valda och nöjesbetonade skräckupplevelsen som finns på Gröna Lund, utan den svenska valrörelsen som är på väg mot en krasch eftersom partiledare, ministrar och framträdande politiker i oppositionen excellerar i vulgära påhopp på varandra. Fritt fall inför en av demokratins högtidsstunder – valet 13 september.
Detta i ett läge där hela 67 procent av väljarna uppger att de inte vill ta ett politiskt uppdrag. Kan det vara så att politikernas sätt att uppträda avskräcker? 60 procent upplever att politikerna misstror väljarna. Kan det vara så att tonläget i debatten vittnar om väljarförakt? Siffrorna är hämtade från Novus årliga demokratirapport. Beror den folkliga misstroendeförklaringen på att väljarna saknar anständighet, respekt och seriositet i politiken?
Jag har själv hittills varit på 129 platser i Sverige under de senaste två åren och visat min film ”Make democracy great again”. Jag har hittills mött lite mer än 15 000 människor. Överallt från Kiruna i norr till Malmö i söder har människor av skilda slag efterlyst en respektfull politisk dialog.
Många har vittnat om att de inte längre följer partiledardebatterna i tv på grund av det vulgära tonläget och att alla talar i mun på varandra. I särskild åminnelse Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar som i SVT:s Agenda i oktober förra året fick svart bälte i konsten att avbryta andra deltagare, ofta med oförskämda påståenden. I vems intresse? Knappast väljarnas. Det gick så långt att Moderaterna krävde att SVT skulle stänga av Dadgostars mikrofon när hon inte hade ordet.
På möte efter möte har jag träffat människor i vårt land som bär vittnesbörd om vad som får dem att känna politikerförakt.
Hur tänkte statsrådet Elisabeth Svantesson (M) när hon sade att det sänkta bensinpriset med 3 kronor per liter skulle göra en resa från Växjö till Östersund 1 200 kronor billigare? Trodde hon att vi skulle svälja betet eftersom hon är finansminister och rimligen kan räkna? Vi hade behövt bränna 400 liter bensin på resan norrut för att få ihop den utannonserade vinsten. Det hade krävt en läckande bensintank.
Även Socialdemokraternas egen nätkrigare, Annika Strandhäll, brukar komma på tal. När hon nu lämnar riksdagen berättade hon i DN att partiet gav henne uppdraget agera provokatör på nätet enligt principen ont ska med ont fördrivas. Ska vi alltså tro att Strandhäll bara lytt order och varit husbondens röst, med ord som partiledningen inte vill ta i sin egen mun?
Äldreministern Anna Tenje (M) slog nyligen till som vore hon en fjortis till influencer med ett inlägg på X som blivit viralt. Ulf Kristerssons (M) rabatter på bensin, mat och tandvård jämfördes med Magdalena Anderssons (S), som påstods rabattera straff för våldtäkter, förnedringsrån och bedrägerier mot äldre. Trots kritik så har Tenje stått på sig.
Senast i raden, men inte sist. Förre ordföranden i Justitieutskottet, SD:s Richard Jomshof, som på X nyligen kallade Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för en quisling. Jämställde honom med norske landsförrädaren Vidkun Quisling, som dömdes till döden för högförräderi efter krigsslutet 1945. Något avståndstagande från SD:s partiledning? Icke, snarare tvärtom då SD försvarar sig med att Jomshof med flera i sin tur blivit påhoppade. Och så lade Jomshof till att även Magdalena Andersson är en quisling.
Den oförsonliga retoriken har underbyggts i åratal. Partierna har byggt arméer av pressekreterare, bloggare och influencers för att finslipa sina mem, sound-bites och talepunkter. Jag har räknat till drygt 450 personer i riksdagen och i Regeringskansliet som har fokus på att driva partiernas agerande i medier. Det är alltså fler än riksdagens 349 folkvalda. Till detta, SD:s avslöjade trollfabriker. Och även Socialdemokraternas Aip Media som ofta mörkat att det är partiet som är avsändare till flera av deras konton på nätet.
Det var förvisso hårda tag också förr. Men tonläget har skärpts, tempot ökat och den digitala utvecklingen skapat en tsunami av otidigheter. Det råder ingen tvekan om att brutaliseringen har kommit företrädesvis från den nationalistiska högern. Men vulgariseringen har blivit som en politisk präriebrand som också dragit vänsterut.
Fritt fall för det respektfulla samtalet betyder att demokratin blir alltmer dysfunktionell, eftersom den slår sönder möjligheterna till den respektfulla dialog som är en av demokratins viktigaste och finaste grundvalar. Därför krävs det handling nu.
Jag ser följande som en första utgångspunkt:
1.Självsanering. Varje partiledare bör på egen hand stå upp mot hat och hot, fake och förtal och verka för en intern kultur av anständighet i det egna partiet.
2.Gemensamt ansvar – lär av medierna. Tillsammans skulle partierna kunna skapa en motsvarighet till vad som finns inom pressen i form av självreglering genom Medieombudsmannen och Mediernas Etiknämnd baserat på de pressetiska reglerna. Ett politiskt etiskt regelverk bör omfatta alla politiska förtroendeuppdrag.
3.Be de mest erfarna om hjälp. Låt förra C-ledaren Annie Lööf leda en sådan grupp – hon är den som genom personliga erfarenheter bäst förstår varför detta måste ske. Tillsammans med till exempel Bengt Westerberg (FP/L), Ingvar Carlsson (S), Maud Olofsson (C), Fredrik Reinfeldt (M), Jonas Sjöstedt (V), Isabella Lövin (MP). Personer utanför politiken med kunskaper om digitaliseringen och sociala medier bör vara med.
Jag inser att det finns mängder av invändningar och utmaningar med idén om etiska riktlinjer för politiken. Men konkreta förslag måste prövas innan det demokratiska förfallet blir ett fullbordat faktum. Det handlar inte om att släta över ideologiska skillnader. Tvärtom, göra dem tydligare genom anständighet och respekt för olikheter.