”If you’ve ever wanted to spot a Maga woman out in the wild – or just want to know what to avoid for SS26 – I did an analysis for you.”
USA:s uppsatta högerkvinnor verkar sammanstråla inte bara genom politisk ståndpunkt och hängivenhet till sin ledare, utan även i stil. Efter att researchstrategen Molly Rooyakkers sammanställt data från Reddit, något hon återkommande gör för att ta pulsen på klädfenomen eller bena ut trendbubblare, fick hon fram de mest återkommande detaljerna i en kvinnlig Make America Great Again-garderob. Maga-kvinnornas look har det senaste året också dissekerats genom det plastikkorrigerade anlete som återkommer i närheten av president Trump, utnämnt till ”Mar-a-lago-face”: uppstramad hud, minimal näsa, desto större mun.
Garderobsanalysen målar en nidbild av en amerikansk classy woman. För Maga-kvinnan uppnås idealet ofta med hjälp av fejk-Chanel (tänk en kort tweed- eller boucléjacka med guldiga knappar), halsband med korsberlocker (gärna i strass), beige stilettklackar och märket Tuckernuck, med preppykodade kläder som enligt grundarna är klassiska och ”all American”. Pressekreteraren Karoline Leavitt sportar exempelvis stilen. Även den karismatiska änkan Erika Kirk, vd för Turning Point USA.
Redan 2017 uppmanade Trump kvinnor i sin stab att klä sig ”som kvinnor”. Plaggen ter sig likt affirmationsförhoppningar i fysisk form, om ett USA som bärarna både saknar och önskar låta återuppstå.
Demokraternas stil snackas det inte lika mycket om, förutom New York-borgmästaren Zohran Mamdanis fru, illustratören Rama Duwaji, och hur hon genom sotig eyeliner och nischade designers omformar vad en first lady-stil innebär. Efter basketlaget Knicks vinst tidigare i sommar dök Duwaji upp i en handsydd klänning av ihopsamlade lag-t-shirtar – en vinnande it-girl-look, menade somliga. Som ”en våt strumpa” och ”brödkö-chict”, tyckte en konservativt kodad kanal. Duwajis kläder verkar fungera som ett rött skynke för oppositionen, då plaggen anspelar på den framåtanda som hon, och även hennes make, vill representera. Zohran Mamdani själv återses främst i skräddad kostym, slips, och krispvit skjorta.
”En politikers stilrådgivare är väl så viktig som talskrivaren”, myntade journalisten Barbro Hedvall, som studerat Sveriges folkvaldas klädsliga attribut sedan 1980-talet. Emma Lindblad, antropolog och disputerad i modevetenskap, håller med.
– Båda är del av en retorisk verktygslåda. Där ingår också kroppsspråk, frisyr, accessoarer. Tillsammans skapas det första intrycket av kompetens, närhet eller auktoritet. Det är så intressant att betrakta hur politikers självpresentation blir en arena där politiska idéer, sociala normer och föreställningar om trovärdighet materialiseras.
Kläder som kommunikationsmedel är givet; extra så när ideologiskt tyckande och tänkande är bärarens främsta sysselsättning. Elisabeth Thand Ringqvist bestämde sig i januari för att bära rutigt valrörelsen ut, och beskrev det som en symbol för företagsamhet och arbetsmoral. Rutan har dykt upp hos C-ledaren vid debatter, i intervjuer, under tal, och i riksdagen.
– En alltför stark stil riskerar att uppfattas som en gimmick eller som för personfixerat, i alla fall i en svensk kontext. Men är man en i sammanhanget relativt ny och okänd partiledare så kan det ju vara ett sätt att försöka hamra in vem man är, säger Emma Lindblad.
I komedifilmen ”Flaggan”, med biopremiär i slutet av augusti, ropar ett killgäng ”ey, Dressman!” efter några Sverigedemokrater i kostym. När den tidigare ”Kalla fakta”-journalisten Daniel Andersson wallraffade sig in i SD:s så kallade trollfabrik behövde hans klädstil korrigeras för att bättre smälta in. Efter att han hade gått igenom några av de mest framträdande profilernas sociala medier, resulterade det i en ”konservativ, klassisk klädstil”, svarar han över mejl. Först ”finskor eller boots, chinos eller kostymbyxa, piké eller skjorta”. Därefter tighta jeans, t-shirts och hoodies, på partiets kommunikationsavdelning. Daniel Andersson menar att SD blev mer finkammat i sin stil i samband med att partiets image städades under andra halvan av 00-talet.
– För SD har kostymen varit ett sätt att visa på regeringsduglighet. När ett parti går från att vara en proteströrelse till att vilja uppfattas som regeringsdugligt förändras ofta också estetiken. Det är en del av att institutionalisera ett parti, säger Emma Lindblad.
Att skifta klädstil i och utanför undercover-rollen var viktigt för att klara uppdraget, menar Daniel Andersson: ”Men känslan att få ställa ner mina billiga kostymer och slimmade byxor i källarförrådet en gång för alla var... obeskrivlig.”
Förutom kommunikationsverktyg verkar Jimmie Åkesson själv se klädval som en möjlig tillgång i övertalningssituationer, då han i december bar jultröja med motiv av sitt eget ansikte när Tidöpartierna samlades för samtal om nästa mandatperiod. Åkesson skulle ”lägga på den största charmen” under sammankomsten, som han sade till Aftonbladet. Målet? Att få Simona Mohamsson att ändra inställning till SD i en framtida högerregering.
Flera är de partier som genom åren fått strama åt sina outfits. Inför valet 2006 fick Ebba von Sydow i uppdrag av Veckorevyn att göra en stil-makeover på partiledarna. Lars Ohlys friluftsryggsäck och sportsandaler byttes ut mot medvetet slitna designerjeans, och MP:s språkrör fick sätta sina ekologiska gympaskor åt sidan för högklackade sandaletter. (Göran Persson var den enda som inte deltog, med argumentet att man duger som man är.) I dag har vänsterblockets fotriktiga look fått kliva åt sidan, även där för att betona partiernas seriositet, menar Emma Lindblad.
MP-dragplåstret Alice Bah Kuhnke pekar dock genom sina klädval på en hjärtefråga – överkonsumtion – och bär enligt egen utsago endast återanvänt, återbrukat eller second hand.
– Det är viktigt för trovärdigheten. Väljare reagerar sällan på kläder i sig. De reagerar när det uppstår ett glapp mellan kläderna och personen, säger Emma Lindblad.
En accessoar som håvat in särskild politisk tyngd är handväskan, tack vare Margaret Thatcher. Genom hennes väskbärande skapades verbet handbagging, likvärdigt med att ge någon en känga, att utsätta någon för skarp kritik, eller att attackera verbalt aggressivt. Mrs Thatcher själv menade att hennes handväska var den enda läckagesäkra delen av regeringen, och med tiden blev den en symbol för Storbritanniens första kvinnliga premiärministers orubbliga auktoritet.
Bland ledare internationellt är väskan en förhållandevis utebliven detalj. Förmodligen, skriver modekritikern Vanessa Friedman i New York Times, eftersom någon av lägre rang än de själva bär på deras personliga saker. Men genom Japans premiärminister Sanae Takaichi verkar väskans politiska vikt ha väckts till liv på nytt, menar Friedman.
Den japanska svarta läderhandväska som Takaichi bär, i A4-pappersformat, har blivit en snackis, och sålde slut kort efter att hon valdes till posten i oktober 2025. Väntelistan på väskan, som säljs med usp:en att designen ”svarar på karriärinriktade kvinnors önskningar”, är nu lång. Accessoaren ses som ett bevis på Takaichis vallöfte: att jobba, jobba, jobba och jobba.
När förre S-ledaren Mona Sahlin försökte väska till det 2010 med en rosa Louis Vuitton-variant, en 50-årspresent från en författarvän, fick hon i stället kritik. Den var, som Göran Greider skrev, ett ”hot mot socialdemokratin”, för 420 euro.
Frågan är vilket stilval som blir valrörelsens främsta. I DN har Magdalena Andersson kallat sin garderob först för ”tråkig”, sedan ”konsekvent”. Simona Mohamsson har burit keps med ett uppfordrande ”Bete dig” längs pannan. I Miljöpartiets digitala shop syns gnuggisar med tribal-liknande streck runt ordet Miljömupp.
Men efter statsministerfrun Birgitta Eds offentliggjorda instick i och vid sidan av politiken är kanske frimärksskjortan med instickskrage det garderobsattribut som etsat sig fast på väljarnas näthinnor. Efter ett år av intresse för nunneliv, Rosalías globala genombrott med mysticismalbumet ”Lux” och ikonbilder på latex under Stockholms modevecka, kan kragen medföra att den svenska politiken, trots reko rutor och konservativa kostymer, ändå ter sig à la mode.
Framför allt utmärks den svenska politiken dock av en brist på klädsliga subkulturer, menar Emma Lindblad som jämför med de distinkta Maga-kvinnorna. Här väljer de flesta i stället en stil som är säker: proper och välvårdad, men inget att minnas.
– Det i sig kan ses som ett uttryck för den svenska politiska kulturen. Avsaknaden av något kan vara väldigt talande.