Hans och jag har arbetat tillsammans i flera sammanhang. Folkpartiets ungdomsförbund, Fp-ledaren Per Ahlmarks stab och Reinfeldt-regeringens Globaliseringsråd är tre exempel. Vi har alltså upplevt en hel del intressant och spännande tillsammans. Men ett minne står ut: att på Folkpartiets valvaka i september 1976 få uppleva att 40 års socialdemokratiskt maktinnehav var brutet.
Och att det var vårt parti, så uträknat och föremål för otaliga skämt av typen ”partiet som ryms i en telefonkiosk”, som gått fram mest av alla! Bara fyra dagar tidigare var vi molokna. Båda de stora opinionsinstituten rapporterade om en socialdemokratisk uppryckning och att Olof Palme skulle förbli statsminister.
Men väljarna, inte opinionsinstituten, avgjorde. Att Marita Ulvskog (s) talade om ”statskupp” visade bara hur viktigt det var att Sverige fick ett annat styre. Maktskiftet släppte in luft och ljus och Sverige blev vitalare.
De tuffa år som följde med regeringsskiften och ekonomisk kris tärde på partiet. Men med Bengt Westerberg och hans ”effekt” vände siffrorna uppåt och 1991 kunde Carl Bildt bilda regeringen ”Ny start för Sverige”. Det blev viktiga valfrihetsreformer och inledningen av den nödvändiga budgetsaneringen.
Min egen tid som partiledare präglades länge av låga siffror. Men tredubblingen 2002 lade grunden till Alliansen 2004 och åtta framgångsrika år med regeringen Reinfeldt. Och, till sist, valet 2022. Efter mycket turbulens och katastrofsiffror lyfte Johan Pehrson Liberalerna över spärren - och Tidö-regeringen var ett faktum.
Hans Bergström gillar historiska perspektiv. Folkpartiet/Liberalerna har möjliggjort - och som enda parti deltagit i - alla borgerliga regeringar sedan 1936. Och gång på gång trotsat opinionsinstituten. Är det verkligen det partiet som ska framställas som ett hot mot en icke-socialistisk majoritet? Är det inte mer historiskt att se Liberalerna som borgerlighetens hopp?
Liksom Hans Bergström hade jag också i praktiken lämnat Liberalerna. Men i våras drog jag motsatt slutsats än Hans. Liberalerna behövs för att rädda Tidö. Och det är viktigt för Sverige.
För Tidö har levererat på sina kärnområden: gängkriminaliteten har pressats tillbaka, det är ordning i migrationspolitiken, företag står på kö för att få bygga ny kärnkraft och Sverige anses vara mönstermedlem i Nato. Allt detta skulle äventyras vid en vänstersväng.
Liberalerna har också några viktiga mervärden som behövs för att fortsatt Tidö-styre ska bli bra. Här är fyra exempel som är viktiga för mig:
1. Prioriteringen av skolan. Hans och Barbara Bergström har gjort mer än de flesta för att visa vad bra skolor med höga förväntningar betyder för människors liv och samhällets framgång. Liberalernas skolpolitik bygger på just den insikten.
2. Satsning på tillväxt, inte minst genom forskning. Liberalerna bär vidare en del viktiga slutsatser vi drog redan i Globaliseringsrådet för tjugo år sedan, men som ännu inte förverkligats.
3. Internationella perspektivet. Solidariteten med Ukraina och länder som nu står och väger mellan auktoritärt styre och demokrati får inte svikas. Att Väst, i viss mån inklusive Sverige, i detta skede av historien backar undan och lämnar fältet fritt för Kina i delar av världen är ett strategiskt misstag.
4. Synen på invandrare. Behovet av minskad invandring får inte leda till att människor som kommit hit lagligt och lever lagligt ska behöva känna sig oroliga och oönskade. Att ompröva alla uppehållstillstånd är ett mycket olyckligt förslag. Hans och min vän Mats Svegfors ska veta att det finns ett Tidö-parti som inser invandrarnas betydelse.
Det här är områden där Liberalerna ibland är rätt ensamma. För mig är det viktigt att den rösten inte tystnar. Så jag röstar efter min övertygelse (och med insikten att opinionsmätningarna rätt ofta haft fel)!
Lars Leijonborg, F d partiledare och riksdagskandidat (L)