Om drygt en månad går Sverige till val i ett mer ekonomiskt utsatt läge än på många år. Lågkonjunkturen tycks visserligen vara på väg att bedarra och utsikterna för tillväxt och reallöner har ljusnat. Men statsfinanserna är fortfarande mer ansträngda än på länge. Försvaret, stödet till Ukraina, utbyggnaden av rättsväsendet och andra stora åtaganden som redan är beslutade måste finansieras.
Det så kallade reformutrymmet – den ekonomiska marginal som kan användas till nya satsningar utan höjda skatter – är i praktiken redan intecknat under nästa mandatperiod. Finanspolitiska rådet, Konjunkturinstitutet och regeringen har alla konstaterat att utrymmet för ytterligare ofinansierade reformer är starkt begränsat.
Flera bedömare har rent av varnat för att finanspolitiken redan i dag är mer expansiv än det finanspolitiska ramverket medger. Det finns också skäl att ifrågasätta om Tidöregeringens hantering av de höjda försvarsutgifterna innebär ett avsteg från det finanspolitiska regelverket.
”Valrörelsen låter som om statskassan vore full.”
Klart är att vi står inför en annan finanspolitisk verklighet än inför valen 2014, 2018 och 2022. Nästa mandatperiod blir den finanspolitiskt stramaste på länge.
Om detta talar partierna ogärna klarspråk. I stället haglar löftena om nya, omfattande satsningar. Valrörelsen låter som om statskassan vore full. Det gäller inte minst Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
De tre partierna vill bland annat höja flera bidrag kraftigt, slopa karensavdraget och lägga betydligt mer pengar på statsbidrag, industrisubventioner, arbetsmarknadsprogram och bistånd. Samtliga förespråkar också någon form av ny statlig investeringsbank.
Men hur ska allt detta betalas under en hel mandatperiod? På den frågan har partierna ännu inte lämnat något fullständigt svar.
Att partierna gör olika prioriteringar är sunt för demokratin. Men att lova stora utgiftsökningar utan att redovisa finansieringen är ett demokratiskt problem. För att kunna ta ställning på valdagen behöver väljarna få en realistisk bild av det ekonomiska utrymmet och av hur respektive parti tänker sköta landets ekonomi.
Timbro har därför granskat partiernas ekonomiska politik och uppskattat hur mycket deras förslag skulle öka skattebördan under nästa mandatperiod. I rapporten Skattesmockan har vi utgått från regeringens budgetproposition och oppositionspartiernas senaste budgetmotioner – alltså den politik som faktiskt har lagts fram i riksdagen – och bedömt förslagen mot bakgrund av det faktiska reformutrymmet.
Slutsatsen är bister: efter valet väntar skattehöjningar.
Redan Tidöpartiernas politik innebär högre skatter kommande år jämfört med i dag, eftersom flera tillfälliga skattesänkningar löper ut. Skatten på mat och bensin höjs, liksom skatten på att anställa unga. Sammantaget motsvarar det en ökad skattebörda på omkring 2 500 kronor per svensk och år. Centerpartiets ekonomiska politik ligger nära regeringens.
För den övriga oppositionen blir höjningarna betydligt mer kännbara.
Socialdemokraterna har därutöver föreslagit utgiftsökningar på omkring 90 miljarder kronor om året. Det skulle öka skattebördan med motsvarande 34 000 kronor per år för en familj med två vuxna och två barn. Det är nästan 3 000 kronor mer i skatt varje månad.
Med Vänsterpartiets politik stiger samma nota till över 40 000 kronor om året, eller omkring 3.500 kronor i månaden. Miljöpartiets politik innebär drygt 60.000 kronor mer om året för familjen – mer än 5.000 kronor varje månad.
”Svenska folket förtjänar svar före valet – inte en skattesmocka efteråt.”
Beräkningarna är uppskattningar. Den exakta bördan beror på vilka skatter som höjs och vilka grupper som får betala. Men grundproblemet kvarstår: att lova utgiftsökningar på hundratals miljarder kronor under en mandatperiod utan att redovisa finansieringen är vilseledande. Partier som varken redovisar omfattande besparingar eller öppet säger att de vill låna till löpande utgifter är skyldiga väljarna besked om vilka skatter som ska höjas.
Det finanspolitiska ramverket har varit ryggraden i svensk ekonomisk politik i flera decennier och har bidragit till att föra Sverige från 1990-talskrisens statsfinansiella bottenskikt till ett land med några av Europas starkaste offentliga finanser.
Men den utvecklingen får inte tas för given. Tvärtom kan decennier av mödosamt uppbyggd stabilitet snabbt försvagas av oansvarig ekonomisk politik.
Svenska folket förtjänar svar före valet – inte en skattesmocka efteråt.
Adam Danieli, idéchef, Timbro