När artisten Jasmine Kara i TV4:s Nyhetsmorgon i förra veckan berättade om sina upplevelser med endometrios satte hon fingret på hur kvinnors smärta oftast avfärdas i stället för att tas på allvar.
”Jag kunde inte resa mig från sängen och inte gå på toaletten själv. Jag försökte få hjälp i Sverige och till slut stod jag bara och grät inför läkaren: snälla, hjälp mig. Men jag fick ingen hjälp”, sade hon.
För henne blev räddningen ett banklån för en akut operation i USA. Även om ett enskilt fall alltid är just det – för andra kan behandling i Sverige räcka – ska ingen behöva flyga över Atlanten för att få bra vård.
Och Jasmine Karas fall är dessvärre inte unikt.
Alltför ofta bemöts kvinnor – halva befolkningen – med misstro eller stämplas som överkänsliga, tills problemen till slut tvingar vården att acceptera verkligheten.
Exempelvis drabbar endometrios cirka 10 procent av alla med livmoder – bara i Sverige handlar det om närmare en kvarts miljon kvinnor. En kvarts miljon människor som lever med en kronisk sjukdom som inte går att bota.
Sjukdomen innebär att vävnad som liknar livmoderns slemhinna växer utanför organet och orsakar svår smärta.
Men trots att diagnosen är så pass utbredd tar det i snitt fem till sju år att över huvud taget få en diagnos fastställd. Idag är medelåldern vid besked 37 år – detta trots att sjukdomen i regel debuterar redan under tidiga tonår.
Den typen av lång väntan är inte unik för endometrios, utan genomsyrar all sjukvård för kvinnor. Socialstyrelsens statistik visar att kvinnor i samtliga åldersgrupper tvingas vänta längre på akutvård än män. Samtidigt utgör kvinnor en majoritet av de patienter som tvingas vänta längre än de lagstadgade 90 dagarna på specialistvård.
När prioriteringarna uteblir lämnas kvinnor att lida i onödan.
Ett exempel är Karolina Sundström i Skellefteå som tvingades vänta i två månader på besked efter en mammografi som visade bröstcancer, eftersom det är brist på bröstradiologer, specialistläkare, i flera regioner i Sverige.
En väntan som kan vara helt avgörande.
”Den tiden kan göra skillnad på liv och död”, säger hon själv till SR P4 Västerbotten.
Det verkar finnas en märklig acceptans för att kvinnor och kvinnors kroppar helt enkelt borde tåla mer smärta och lidande än mäns. Och det är vad politiken på både nationell och regional nivå lugnt tycks vila sig mot.
I grunden handlar ju detta om politiska prioriteringar.
Samtidigt som staten lånar miljardbelopp till subventionerad bensin lämnas kvinnohälsan med alltför få statliga investeringar för en jämställd vård.
Politiker stoltserar gärna med bilden av Sverige som ett feministiskt föregångsland. Men så länge medicinsk forskning om kvinnosjukdomar underfinansieras och kvinnor lämnas i sticket med sin smärta är orden om jämställdhet inte mycket värda.
Sjukvården toppar gång på gång mätningarna över väljarnas viktigaste frågor, och intresset är också konsekvent starkast bland kvinnliga väljare. Det är allt annat än förvånande med tanke på den verklighet som sjukvården erbjuder dem.
Det parti som på allvar vågar prioritera kvinnohälsan inför valdagen har inte bara röster att vinna – det kan få mandat för att skapa en sjukvård som är jämställd på riktigt.