Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
Festen förlöpte precis som tänkt. ”Sprakande färger, konstnärliga utstyrslar, strålande sol, dunkande musik och bubblande glädje”, som SvD kunde rapportera.
Hotet från islamister var helt enkelt ytterligare en anledning att sluta upp bakom firandet av att få leva och älska i frihet och trygghet.
Att Stockholm Pride hölls i skuggan av terrorattentatet mot Berlins pridefirande var inget som tilläts hindra det svenska evenemanget. ”Glatt och lite allvarligt”, som den deltagande statsministern Ulf Kristersson uttryckte saken. Hotet från islamister var helt enkelt ytterligare en anledning att sluta upp bakom firandet av att få leva och älska i frihet och trygghet.
Trots att denna frihet är en för många grupper relativt nyvunnen rätt också i Sverige och väst, är Pridefirande sedan flera år en självklarhet på de flesta platser i vårt land. Möjligen så självklart att vi inte fullt ut ser betydelsen av den stolta kärleksmanifestationen i dess många uttryck.
Kanske är det på grund av denna självklarhetens överväldigande kraft som ingen skulle komma på att kalla Pride-deltagarna för islamofober. Även om deras öppna kärlek och ogenerade fester gjorts till måltavla för islamisters terrordåd, senast vad det verkar i Berlin, skulle inte ens de mest intersektionellt drillade högskolestudenter hålla offren medskyldiga för dåden.
Lika väsensfrämmande skulle det vara att börja mumla om att tona ner evenemangen och agendan och låta islamister styra vad man får göra på svensk mark. Poliserna runt tåget går med självklarhet där med uppdraget att skydda deltagarna och alla deras uttryckssätt.
Det finns mycket att älska med denna självklarhet, den är en otvetydig stolthet för vårt land.
Helgen visade nämligen än en gång vilket överlägset skydd denna modell utgör, både för de inblandade och för deras många olika uttryckssätt. Kanske inte så konstigt med tanke på att Pridefestivalens hela ursprung var självförsvar, på den tiden främst mot polisen. Men det är en läxa också inför dagens hot att man gör attacker av alla slag svårare genom att samlas, synas, bli fler och fler och skruva upp volymen snarare än att tystna.
Jämför gärna de glada festligheterna med den tystnad som råder där vi i Sverige och väst låtit islamister diktera villkoren, också på vår mark. Efter hot och attacker mot författare som Salman Rushdie, filmare som Theo van Gogh, konstnärer som Lars Vilks, och tecknare i danska Jyllands-Posten och franska Charlie Hebdo råder självcensur runt det mesta som kan tänkas ”provocera” våldsbenägna islamister.
Bidragande till detta är att de utsatta skuldbelagts, förslagen haglat om att inskränka deras yttrandefrihet, och att polis och domstolar emellanåt med stöd av hetslagen skyddat och bistått våldsverkare som velat tysta sina kritiker. Som det ser ut i dag skulle den som tog första steget utsätta sig för en påtaglig risk, en uppförsbacke som förvärrats av decenniers eftergifter och skuldbeläggande av dem som hotas av islamister.
Hade det inte varit bättre att de hotfulla, medan kulturskapare fortfarande vågade, hade överväldigats med så mycket kulturella ”provokationer” att de omöjligt kunnat tystas?
Hade det inte varit bättre att de hotfulla, medan kulturskapare fortfarande vågade, hade överväldigats med så mycket kulturella ”provokationer” att de omöjligt kunnat tystas? Att kulturskapare och satiriker inte hade stämplats som ”islamofober” och fått höra att de själva provocerat fram de islamistiska terrorhot som i åtskilliga fall ändat deras liv. Att det var självklart att skydda kulturella uttryck i väst mot hoten från islamistisk terror. Att det var viktigt att kritik mot islam och drift med fanatism kunde ta plats i litteraturen, filmen, konsten och tidningarnas satir.
Så länge åtminstone kärleken och rätten att vara den man är kringgärdas av ett sådant skydd är mycket ändå vunnet. Tystnaden som följt efter de brutala hoten när det gäller att fritt uttrycka sig i kulturen visar att det inte är en frihet vi kan ta för given. Vi har alltid ett val rörande människors frihet att uttrycka sig i offentligheten, och i det valet är stoltheten som Priderörelsen visar verkligen värd att fira.