Sällan ställs man inom politiken inför enkla beslut med ett tydligt dåligt respektive bra alternativ. Politik handlar därför sällan om att hitta den bästa lösningen, utan om att välja den minst dåliga. Det finns inga lösningar, bara avvägningar, brukar den amerikanske ekonomen Thomas Sowell upprepa till leda.
Varje politiskt beslut har kostnader, även när de inte är omedelbart synliga. Det innebär inte att politiker ska bli handlingsförlamade – beslut måste fattas, men med en medvetenhet om vilka konsekvenser de får. Den sortens resonemang är ovanligt i en politisk offentlighet där målkonflikter ofta döljs bakom tvärsäkerhet.
Varje gång jag lämnar Sveriges Radios studio efter ett avsnitt av ”Panelen” (en del av ”Godmorgon, världen!”) påminns jag om det. Jag deltar ofta i samtal med andra skribenter och opinionsbildare som har den avundsvärda självsäkerheten att tro att de har hittat det enda rätta svaret.
Programidén är enkel: Tre personer i panelen avhandlar tre aktuella frågor. Vänsterskribenter av olika kulörer blandas med sina motsvarigheter på den borgerliga sidan. Tiden är kort, vilket premierar skarpa vinklar och slagkraftiga repliker framför nyanserade resonemang och öppen osäkerhet.
Senast jag deltog diskuterade vi regeringens förslag att häva fridlysningen av bland annat blåsippan och murgrönan.
Listan över fridlysta arter minskar från 300 till 230 arter, samtidigt som de återstående arterna får ett förstärkt skydd. Reformen är alltså ett försök att balansera mellan artskydd och utökade möjligheter att bruka marken i Sverige.
Mina medpanelister tyckte att svaret var självklart: Det är fel av regeringen och det finns inga som helst förmildrande omständigheter. Deras slutsats var, något tillspetsat, att blåsippan nu dödförklaras och att vi om några decennier inte kommer att ha någon skyddsvärd skog kvar i landet.
Om man helt bortser från avvägningar och kostnader blir svaret enkelt: Listan ska inte bli kortare, utan längre, och skyddet ska skärpas. Även arter som blåsippan, som numera är livskraftig, ska då kvarstå på listan över fridlysta arter.
Men blåsippan är bara ett exempel på en större och betydligt svårare fråga: Hur långt ska artskyddet sträcka sig när det står i konflikt med möjligheten att bruka skog och mark?
Att ta bort blåsippan från listan och samtidigt stärka skyddet för återstående arter är ett försök att jämka mellan två frågor: ekonomi och naturvård. Det är uppenbart att de ofta, men inte alltid, står mot varandra. Släpper vi för mycket på skyddet kommer den biologiska mångfalden att utarmas och skyddsvärda skogar att avverkas. Men åt motsatt håll blir ett alltför vidsträckt skydd ett problem för möjligheten att överhuvudtaget bruka skog och mark och, i förlängningen, ha en levande landsbygd.
Jag har inte ett enkelt svar på den målkonflikten, men just i detta fall låter kompromissen med en kortare lista över fridlysta arter och ett stärkt skydd för de kvarvarande rimlig.
Problemet stannar dock inte vid ett enskilt radioformat. Något liknande känns igen från de plågsamma debatter mellan politiker som arrangeras i tv eller ute på skolor. Medieformatet kan inte ensamt beskyllas för oviljan – eller oförmågan – att inse att det ofta uppstår kniviga målkonflikter.
Det är inget nederlag att vara osäker och vackla. Det finns ett värde i att öppna för tvivel i samtalet. I bästa fall kan det leda till mer ärliga avvägningar och till den minst dåliga lösning som politiken borde vara på jakt efter.