1966 höll Tage Erlander (S) nästan på att förlora valet när han i en TV-sändning inte lyckades svara vettigt på frågan om vad han tyckte att ett ungt bostadslöst par skulle göra.
Även i årets valrörelse lär bostadsfrågan debatteras.
Sverige behöver fler bostäder. Men dagens bostadsbrist kan inte byggas bort. Även med ett kraftigt ökat byggande kommer bostadsbristen bestå.
Bostäder kostar pengar att bygga, underhålla och driva. Kloka reformer kan pressa kostnaderna, men boendet kommer alltid att innebära en betydande utgift.
Den avgörande frågan är inte hur många bostäder som byggs, utan om människor har arbetsinkomster som räcker för att bo i dem.
Den största utmaningen idag finns bland personer i arbetsför ålder som inte är självförsörjande. Enligt SCB:s definition krävs en arbetsrelaterad årsinkomst motsvarande tre inkomstbasbelopp för att räknas som självförsörjande, vilket motsvarar 20 850 kronor i månaden. Omkring 1,2 miljoner personer når inte upp till denna nivå.
Bland personer som inte är självförsörjande är cirka 230 000 arbetslösa. Att pressa tillbaka arbetslösheten är en viktig pusselbit för att lösa bostadsbristen.
Men den största gruppen, bland icke-självförsörjande, består av människor som arbetar. Fler än 400 000 personer har lön som huvudsaklig inkomstkälla - men når ändå inte upp till gränsen för självförsörjning. Närmare 60 procent är kvinnor.
Det är ett allvarligt misslyckande. Den som går till jobbet ska också kunna försörja sig själv och ha råd med en bra bostad.
Huvudproblemet är inte de avtalade månadslönerna. Den svenska lönebildningsmodellen med industrimärket och LO-samordningen har bidragit till relativt små löneskillnader och en stabil löneutveckling även i branscher med svag förhandlingsstyrka.
Den stora utmaningen är istället villkoren på arbetsmarknaden.
Ofrivillig deltid, otrygga anställningar och så kallad hyvling gör att många löntagare inte får den arbetstid som krävs för att nå en inkomst som går att leva på.
Den teoretiska månadslönen, som hade räckt till självförsörjning, blir helt enkelt lägre när man inte får jobba hela dagar, veckor och månader.
Deltidsarbetet är mer utbrett bland arbetare än bland tjänstemän. Och mer utbrett bland kvinnor än bland män. Inom LO-kollektivet jobbar omkring hälften av kvinnorna deltid. Problemet med ofrivillig deltid är särskilt utbrett inom kvinnodominerade serviceyrken.
Om vi ska komma åt bostadsbristen så behöver fler få ett jobb med en lön som går att leva på. Det kräver politik mot arbetslöshet. Det kräver reallöneökningar.
Men framförallt krävs bättre villkor på arbetsmarknaden.
Facklig samverkan har varit framgångsrik när det gäller lönerna. Nästa steg måste vara att göra heltid till norm och fortsätta att solidariskt och gemensamt förbättra villkoren på arbetsmarknaden.
När fler kan leva på sitt arbete ökar deras möjligheter att efterfråga en bra bostad. Fler blir självförsörjande. Och då minskar också den bostadsbrist som i dag drabbar människor med låga inkomster allra hårdast.