Den 27 februari 2020 dödades 34 turkiska soldater i Syrien i ett syriskt och möjligen även ryskt flyganfall. Ett av Turkiets svar var att öppna landgränsen mot Grekland för flyktingar. EU skulle pressas att stödja Turkiet i Syrien och i andra tvistefrågor.
Efter tre veckors gränskonflikt stängde turkarna utpasseringarna med hänvisning till covid-19-restriktioner. Striden var över och ledde inte till någon omfattande migration in i EU.
Men Sverigedemokraterna tog tillfället i akt. Jimmie Åkesson reste till Turkiet för att, enligt egen uppgift, berätta för flyktingarna att Sverige inte är något bra land att resa till. Det slutade med att SD-ledaren utvisades. Hemma i Sverige skapade SD kampanjfoton på temat att Sverige inte klarar mer invandring. På en numera klassisk bild står gruppledare Ann-Louise Wiking med armarna i kors på en öde landsväg omgiven av kalhyggen: ”Håll gränsen, Tingsryd är fullt!”
När kom-inte-hit-retoriken mötte den svenska verkligheten, blev det parodi. Men det visade sig att SD hade tiden på sin sida. Sex år senare, under nästa större kris vid EU:s yttre gräns, är det betydligt fler än SD som springer runt och viftar med armarna.
Under de sista dagarna av juli tog sig 50 000 – 60 000 personer från Marocko in i den spanska enklaven Ceuta. De lyckades passera barriärer på land och till havs. Enligt spanska myndigheter har bortåt 90 personer omkommit i kaoset. Vad som orsakat gränsforceringen är inte helt klarlagt. Spaniens premiärminister Pedro Sánchez har lyft fram smugglarnätverk som spridit falska uppgifter om ett spanskt domstolsbeslut som påståtts omöjliggöra återsändande av alla dem som tar sig in i Spanien illegalt.
Enligt spanska underrättelsekällor som uttalat sig i spansk press lättade Marocko på gränsbevakningen just när ryktesspridningen fått fart. I bakgrunden finns en större konflikt som rör Marockos icke-erkännande av de spanska territorierna i Nordafrika och Marockos ockupation av Västsahara där Marocko söker ett tydligare spanskt ställningstagande för sin sak. Marocko har alla intressen att stärka sina påtryckningsmedel mot Spanien.
Gränsstormningen 30-31 juli var en mycket allvarlig händelse, främst en tragedi i kraft av de många döda. För europeisk migrationshantering hade den däremot mycket liten betydelse. Spanien satte omedelbart in ett stort antal poliser och militärer. Det absoluta flertalet av de som kom över gränsen återvände samma dag eller följande. Inte en enda person tog sig till det europeiska fastlandet.
Det politiska Europa valde att se det annorlunda. Den första reaktionen blev ett brev till EU:s ledning från 22 regeringschefer, däribland Ulf Kristersson. Det innehåller inte ett ord om spillda människoliv och så gott som inget om solidaritet med Spanien men väl ett angrepp på den spanska regeringen och det spanska rättsväsendet. Budskapet är att Spanien provocerade fram gränsövergången och äventyrade europeisk migrationspolitik.
Det är två spanska beslut som Kristersson och kamraterna ogillar och nämner i sitt brev. Det ena är det som i vardagstal kallas amnesti för papperslösa som Spanien genomför i år. Närmare 1,2 miljoner personer har ansökt om få laglig status i landet den vägen.
Det andra beslutet är den spanska Högsta domstolens dom för några veckor sedan. Domen rör en händelse 2024 då en algerisk medborgare simmade från Marocko till Ceuta, plockades upp i vattnet av en spansk sjöenhet och fördes tillbaka till Marocko. Domstolen slår fast att den spanska undantagsbestämmelsen som tillåter direktavvisningar får användas mot en person som forcerar ett gränshinder till lands men inte mot någon som simmar. I det senare fallet ska personens asylskäl prövas. Domen lutar sig mot spansk lagstiftning men även mot Europakonventionen.
Bortse nu från den stora principfrågan – angreppet på Spaniens suveränitet från 22 europeiska regeringar. Titta på sakfrågorna. Anser brevundertecknarna att push-backs mot simmande migranter, med allt vad det innebär av hot mot deras liv, ska vara tillåtna? De säger givetvis inget om det i brevet men de får heller inga journalistfrågor om saken. Och hur tycker de att Spanien bör hantera uppåt en miljon människor som saknar laglig rätt att vistas i landet, som stannar kvar och som aldrig kommer att kunna utvisas?
Angreppet på Spanien handlar inte om att hantera faktiska problem. Syftet för dessa politiker är att placera sig på ”rätt” sida av en skiljelinje i migrationspolitiken som de själva ritat. I ett decennium har de investerat politiskt kapital i budskapet, mer eller mindre uttalat, att utomeuropeisk invandring är ett samhällshot.
I denna politiska miljö har Pedro Sánchez spanska regering visat en annan väg, medan landets Högsta domstol markerat åtminstone en gräns för vad en demokratisk stat ska tillåtas göra mot människor. Det stressar och provocerar många regeringar som nu tagit tillfället i akt att trycka till Spanien och positionera sig i migrationspolitiken på hemmaplan. Det gäller inte minst Tidöregeringen som är på väg att röstas bort i september och famlar efter livlinor.
Med sin anti-invandringspolitik har kontinentens politiker försett grannländer som vill skada eller utpressa Europa med ett kraftfullt påtryckningsverktyg. Reaktionerna på krisen i Ceuta är ytterligare steg i fel riktning. Ledarna i Berlin, Rom och Stockholm har försvagat Spaniens förhandlingsposition gentemot det auktoritära Marocko. Europa har åter misslyckats i ett stresstest.