Ukraina attackerar ett iranskt handelsfartyg på Kaspiska havet. Samtidigt bistår Ryssland, enligt Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, den iranska regimen med satellitbilder på amerikanska baser i Mellanöstern som den kan angripa från luften.
Alliansen mellan Putin och den iranska regimen är ingen nyhet.
Iran har ända sedan Rysslands invasion 2022 levererat de Shahed-drönare som dagligen kraschar in i ukrainska bostadshus. Teheran å sin sida får det avancerade luftvärnssystemet S-400 från Moskva.
Zelenskyj har förstås intresse av att visa för Donald Trump att han är på USA:s sida i Mellanöstern. Och att Ryssland är på motståndarnas sida.
Men de nya uppgifterna om att Kreml hjälper Iran att hitta amerikanska mål är trovärdiga och skulle, om de stämmer, innebära en upptrappning. Precis som uppgifterna om att Kiev inte drar sig för att angripa iranska fartyg.
Det framstår onekligen som att Putins krig i Ukraina och Trumps i Iran håller på att smälta samman. Mönstret som avtecknar sig visar två allianser som står emot varandra.
På den ena sidan finns USA, Israel, Ukraina och en rad arabiska gulfstater. I förlängningen kanske också USA:s allierade i Nato.
På den andra finns något som liknar den grupp som George W Bush en gång kallade ”ondskans axelmakter”, nu med medlemmarna Ryssland, Iran och Nordkorea – som uppges skicka ytterligare 30 000 av sina soldater att slåss i Ukraina.
Bedömare i USA tvekar inte att bunta ihop dessa länder som ”de aggressiva axelmakterna”.
Många inkluderar Kina i begreppet, inte utan anledning. Peking håller både Moskva och Teheran under armarna ekonomiskt och levererar tekniskt bistånd till Rysslands krig. Samtidigt som landet ökar pressen mot Taiwan, medan USA är upptaget på annat håll.
USA:s agerande under Trump har alltså fört en rad diktaturer närmare varandra. Samtidigt som han och Putin tillsammans tycks ha drivit Ukraina in i en oväntad och ofrivillig allians med Israel.
Kan det komplicerade spelet mellan allianserna föra oss mot ännu ett världskrig? Ett sådant som utspelar sig på flera kontinenter samtidigt?
Så illa är det inte än. Men det maktspel som pågår har oroande likheter med tiden före första världskriget.
I boken ”The Sleepwalkers” från 2012 lanserade historikern Christopher Clark en teori om orsakerna bakom första världskriget 1914–18, som gick ut på att det inte gick att skylla kriget på en enskild stormakt eller ledare.
I stället hade Europas länder vandrat in i kriget ”som sömngångare”, nästan oavsiktligt genom inkompetent diplomati, usel krishantering, oövertänkta mobiliseringar, upprustningar och hotelser.
När gnistan tändes genom skotten i Sarajevo 1914 fanns allianser på plats och ett storkrig mellan dem blev oundvikligt.
Putin och Trump bär skulden för de pågående krigen i Ukraina och Iran.
De är båda medlemmar i allianser. Men kommer deras allierade verkligen att gå i fullskaligt krig med den andra sidan bara för att en ledare vill det?
Europa och Kina kan fungera som motvikter här.
På vår egen kontinent har de allra flesta ledare gjort mycket klart att medlemskap i Nato inte innebär stöd till anfallskrig som inleds av en annan medlem, i detta fall USA i Iran. Kina å sin sida är fokuserat på Taiwan och drar sig för att öppet dras in i konflikter långt hemifrån.
Illa fungerande diplomati är dock en likhet mellan 1914 och 2026. I dag låter Trump en okvalificerad kompis från fastighetsbranschen sköta känsliga förhandlingar och ändrar kurs flera gånger dagligen från sin mobiltelefon.
Men det finns också andra personlighetsmässiga paralleller som kan verka skrämmande. Så här har en av 1910-talets nyckelspelare beskrivits av den tyske historikern Thomas Nipperdey:
”...ytlig, hafsig, rastlös, oförmögen att slappna av, utan någon djupare seriositet, utan vilja till hårt arbete eller känsla för att följa upp saker till slutet, utan känsla för balans eller gränser, inte ens för verkligheten eller verkliga problem. Okontrollerbar och oförmögen att lära av erfarenhet, desperat för applåder och framgång.”
Denna analys av den tyske krigskejsaren Wilhelm II gjordes 1992. Många tycker kanske att den för tankarna till en viss sittande världsledare.