Sara Berg är medarbetare på kulturredaktionen.
I videon till ”Petal” – titelspåret på Ariana Grandes senaste album – syns Grande kliva ut ur en gul taxi och in i en väntsal. Där sitter en lång rad kvinnor som, likt Grandes flickröstade alter ego Pepper, väntar på audition hos en grupp svårflörtade talangscouter.
Varje gång det blir hennes tur att provsjunga får hon nobben. Först är hon för ”alldaglig och oansenlig” och dessutom skulle det inte skada om hon ”tappade några kilon i vikt”. Sedan har hon ”för mycket smink, men för lite sex appeal”. Tredje gången är hon så fixad att hon känns ”desperat”.
Det är tydligt att både videon och låttexten är en kommentar till det skvaller som omgärdat sångaren de senaste åren. Den anorektiska look hon visade upp i samband med sin medverkan i musikalfilmen ”Wicked” har fått fansen att oroa sig över hennes utseende och allmänna hälsotillstånd.
Redan hennes förra skiva ”Eternal sunshine” innehöll låtraden ”Don’t comment on my body, do not reply / Your business is yours, and mine is mine”, men den här gången har hon uppenbarligen fått nog på allvar. En källa till tidningen People säger att det nya albumet är ”en kampsång om älska-hata-relationen till publiken och deras elakheter”.
Grande är fortfarande ute på sin ”Eternal sunshine”-turné och att släppa ny musik i det här skedet är ovanligt. ”Så går det i regel inte till”, som Håkan Steen skriver i sin tre plus-recension av ”Petal” i Aftonbladet. Han fortsätter: ”ett album som inte verkar vara tänkt att tas ut på vägarna i det närmaste känns i sammanhanget oväntat. Kanske är det så att Grande 13 år in i en sällsynt framgångsrik skivkarriär känner att hon slutligen har skaffat sig momentum att göra lite som hon vill.”
En lite väl välvillig spekulation, får man ändå påstå. Alla som sett hur Grande ser ut, borde ha räknat ut att det inte skulle hålla hur länge som helst. Så kom också förklaringen några dagar senare, då en representant för sångaren meddelade People att hon efter avslutningskonserten i London den 1 september kommer att ”ta ett steg tillbaka från offentligheten” eftersom hennes utseende lett till ”oavbruten offentlig granskning”. Hon ser dock ”fram emot att avsluta turnén på topp, vad gäller både fysisk och mental hälsa”.
Steget tillbaka innefattar även ett avhopp från Broadway-musikalen ”Sunday in the park with George” som ska sättas upp på Barbican nästa år.
Men Ariana Grande är inte den enda kvinnan som uppmärksammats för sin extrema viktnedgång den senaste tiden. Även skådespelare som Demi Moore, Emma Stone, Nicole Kidman, Barbie Ferreira och Cynthia Erivo, Grandes motspelare i ”Wicked”, har blivit märkbart smalare på kort tid.
Tyvärr diskuteras det oftare huruvida stjärnorna använt Ozempic eller inte, än varför de i så fall gjort det. Framför allt är det ingen som vågar – eller får – prata om ämnet med dem det berör. Och då menar jag inte bara kvinnorna själva, utan de människor som fortsätter att casta och boka dem.
Utan att skuldbelägga offren (för patriarkatet, trenderna, samhällsklimatet och så vidare), behöver vi sluta göra det kommersiellt gångbart att svälta sig själv. Varje gång en sjukligt smal skådespelare castas till en film, befästs ett ideal och en norm som påverkar ibland miljontals tittare.
Anorexia är en sjukdom från helvetet och idag pratar man inte bara om dess smittsamhet utan även om den genetiska sårbarheten. Att då exponeras för utmärglade kändiskroppar i tid och otid är som att låta en våldtäktsman kolla på våldsporr.
Det är omöjligt att veta bakgrunden till Ariana Grandes pinnsmala kropp, men det hade varit inte bara ärligare utan dessutom mer konstruktivt om hon eller hennes team gått ut med den egentliga orsaken till pausen: hon orkar helt enkelt inte jobba just nu. Och det handlar nog mindre om elaka kommentarer än om ren fysisk utmattning.
Istället för att bli känd för sina utstickande revben, avmagrade armar och spröda hår – vilket även Lana Zand påpekade i SvD – har hon nu chansen att bli ihågkommen som den som erkände att det finns ett seriöst problem med smalhetskulturen inom branschen. Och som någon som gjorde något åt det.