Den europeiska unionen befinner sig mitt i ett historiskt paradigmskifte. Efter att i decennier ha prioriterat fri intern konkurrens och låga priser för konsumenterna har geopolitiska realiteter tvingat Bryssel till ett bryskt uppvaknande.
Riktningen stakades ut under 2024 i två tunga rapporter av italienarna Enrico Letta och Mario Draghi, som visade att EU håller på att lagstiftas till ekonomisk stagnation medan USA och Kina drar ifrån.
Svaret har blivit en radikal, offensiv och stundtals kontroversiell våg av förslag till regelförändringar under våren 2026. Genom tre centrala pelare försöker EU nu rita om spelreglerna för att ge det europeiska näringslivet större globala muskler.
Det första konkreta verktyget är ett direkt svar på Enrico Lettas förslag om att skapa ett enhetligt europeiskt bolagsregelverk som existerar parallellt med de nationella lagarna, en så kallad ”28:e regim”, det vill säga ett extra, fristående rättssystem vid sidan av EU:s 27 medlemsländers nationella lagstiftningar.
Syftet är att göra det smidigt för startup-bolag och tillväxtföretag att skala upp över landsgränserna utan att behöva harva sig igenom 27 olika länders skilda bolagsjuridiker, skatteregler och registreringsprocesser.
EU Inc ska kunna registreras helt digitalt på under 48 timmar, till en kostnad under 100 euro och utan krav på stort startkapital. Lagstiftningen ska också fungera som ett skydd mot nationell diskriminering.
Hos Svenskt Näringsliv ser man positivt på grundtanken, men pekar samtidigt på potentiella snubbeltrådar. Anna Stellinger, chef för internationella och EU-frågor, tycker att ambitionen är helt rätt.
“Vad man vill är att man vill förenkla, ha bättre regelverk och förbättrade ramvillkor för företag att växa och stanna i EU, så att inte alla rymmer till Delaware. Så det finns all anledning att välkomna den här ambitionen från kommissionen.”
Delaware, den amerikanska delstaten där det är enkelt och relativt billigt att bilda och förvalta bolag, lockar idag till sig rader av svenska och europeiska företag. Framgångsrika svenska AI-bolagen Legora och Lovable har till exempel redan från start registrerat sina moderbolag i Delaware.
Samtidigt höjer Anna Stellinger ett varningens finger för att överskatta reformen. I länder som Tyskland, där det är ökänt krångligt att starta bolag, kommer skillnaden att bli stor, medan effekten blir mindre i Sverige där processen redan är relativt enkel.
Den stora osäkerheten ligger i hur den nya bolagsformen ska samspela med ländernas befintliga lagar.
”EU Inc kommer inte att innehålla allt, utan det kommer bli luckor som ska fyllas ut med nationell rätt beroende på i vilket land registreringen sker. Här finns det en risk att det kommer att vara massa nationella variationer som behöver läggas till.”
Anna Stellinger betonar att reformen inte får bli en alibi-åtgärd som döljer det faktum att de generella ramvillkoren och hindren på den inre marknaden fortfarande måste åtgärdas.
Nya fusionsregler är likaså på gång, i syfte att underlätta för europeiska bolag att biffa upp sig och på så vis stå upp mot allt tuffare global konkurrens.
EU:s konkurrenspolitik har historiskt varit kompromisslös mot storskaliga europeiska sammanslagningar.
Ett känt exempel är från 2019 då kommissionen förbjöd Siemens och Alstom att slå ihop sina tågdivisioner med argumentet att det skulle skada konkurrensen på hemmaplan, vilket tillintetgjorde drömmen om en tysk-fransk jätte. Nu ritas detta regelverk om i grunden i den största översynen på över 20 år.
I april i år rullade den nya konkurrenskommissionären Teresa Ribera ut ett officiellt utkast till nya riktlinjer för fusioner. Det nya ramverket skiftar fokus från snäva nationella marknadsandelar till att istället väga in global konkurrenskraft, industriell skala, innovation, hållbarhet och resiliens.
Europeiska företag måste tillåtas att gå samman och bli tillräckligt stora för att kunna utmana de amerikanska och kinesiska jättarna på världsmarknaden, är tanken.
Efter en offentlig konsultation som sträcker sig till slutet av juni, väntas de nya, mer tillåtande fusionsreglerna träda i kraft under det fjärde kvartalet 2026.
Investmentbanken JP Morgan ser inte minst nya riktlinjer för fusioner som “ett paradigmskifte som banar väg för en paneuropeisk konsolidering av [kontinentens] telekomföretag”, vilket kan bana väg för en fusion mellan Telenor och Tre, en affär som det länge pratats om.
Den tredje, och mest omdebatterade, pelaren är Industrial Accelerator Act, IAA, ryggraden i EU:s utlovade ”Clean Industrial Deal” och ska bli Europas svar på USA:s subventionerande stödpaket Inflation Reduction Act, IRA.
Lagen har som ambition att stoppa avindustrialiseringen och säkra kontinentens strategiska autonomi. Målet är att tillverkande industri ska stå för minst 20 procent av EU:s BNP till 2035, upp från dagens cirka 14 procent.
För att nå dit introduceras principen om ”europeisk preferens”. Offentliga upphandlingar och statliga subsidier inom strategiska sektorer som fossilfritt stål, aluminium, cement, batterier och elbilar kommer att villkoras, en viss procentandel av materialet måste vara producerat i Europa eller i länder med ömsesidiga handelsavtal.
Svenskt Näringslivs Anna Stellinger påpekar att grundidén om att handla mer europeiskt i en komplex geopolitisk värld är logisk, men att de praktiska och principiella problemen är stora. Vad är egentligen en europeisk produkt eller ett europeiskt företag till att börja med?
”Är det ett företag som har huvudkontor i EU? Vad händer då till exempel med Astra Zeneca eller ABB? Är det ägandet som är viktigt? Vad händer då med Volvo Cars som har ett stort kinesiskt ägande?”, frågar sig Anna Stellinger.
”Det man har rört sig mot i förslaget är att det är produkter, inte företag, inom vissa sektorer som ska ha ett EU-innehåll. Men det skulle innebära administrativt betungande ursprungsintyg för komplexa varor inom EU. Är det verkligen rätt väg att gå för att öka vår konkurrenskraft?”
Företag som handlar inom EU har aldrig behövt beräkna eller bevisa EU-ursprung för sina varor. Offentliga upphandlingar utgör hela 15 procent av EU:s BNP, och företag som inte kan bevisa sitt ursprung kommer att uteslutas. För stora bolag är detta hanterbart, men för små och medelstora företag är det ett administrativt tungt arbete.
Anna Stellinger varnar också för att EU riskerar att bygga en ”ostkupa” över sig själv, som skulle krocka med unionens alla lyckosamma frihandelsförhandlingar med bland andra Indien, Indonesien, Australien och Mercosur-länderna.
Dessa avtal har förhandlats fram just för att europeiska företag ska kunna diversifiera sina leveranskedjor och bli mindre sårbara gentemot Kina och USA. Även här är Anna Stellinger orolig, eftersom förslaget innebär att insatsvaror från länder EU har frihandelsavtal inte automatiskt ingår.
Dessutom är Sverige ett djupt importberoende land, en tredjedel av den svenska exporten är beroende av importerade insatsvaror. Att begränsa flödena kan leda till ett mindre utbud och högre kostnader som i slutändan drabbar konsumenterna.
Peter Bryntesson, vd för branschorganisationen Fordonskomponentgruppen, FKG, ser möjligheter med de nya skyddsmekanismerna.
”Vi är hyfsat positiva. Vi har haft fall där leverantörer har tappat affärer till exempelvis Kina på grund av att det uppenbart har varit felaktiga handelsgrunder. Affären har varit billigare än det ingående materialet. Någonting måste göras”, säger Peter Bryntesson.
Samtidigt belyser han en påtaglig intern klyfta inom EU. Frankrike driver på hårt för de protektionistiska åtgärderna, medan Tyskland bromsar av rädsla för att deras bilar ska bli dyrare.
Data från branschorganisationen Clepa visar att europeiska underleverantörer ligger 15–35 procent högre i pris än de billigaste icke-europeiska alternativen. Han spår dock att svenska leverantörer kommer att gynnas och se ett tillskott av affärer när artiklar flyttas hem till Europa.
Investmentbanken Jefferies lyfter i en analys fram ett knappt 70-tal europeiska företag som på olika sätt kan gynnas av en Made in Europe-reglering, däribland svenskrelaterade bolagen Midsummer, NKT, Alimak, SKF, Alleima och Metacon.
Det stora frågetecknet för fordonsindustrin är dock tidsramarna för kritiska komponenter som batterier, elmotorer och permanentmagneter. IAA slår fast att andelen europeiskt innehåll i känsliga produkter ska trappas upp till minst 50 procent över en treårsperiod, en tidsplan som industrin ser som problematisk.
”Den tycker jag är svårbedömd. Det tar betydligt längre tid än tre år att bara bygga en batterifabrik”, konstaterar Peter Bryntesson.
Han lyfter också fram en annan radikal och hittills lite uppmärksammad aspekt i förslagen, ett krav på att utländska aktörer som investerar över 100 miljoner euro i Europa måste skaffa sig en europeisk partner. Det är en spegelvänd variant av den samägandemodell som Kina själva länge tillämpat mot västerländska företag.