I torsdags rämnade gränsen till den spanska exklaven Ceuta. På mindre än ett dygn tog sig över 60 000 människor in i Spanien från Marocko. Gatorna i den lilla staden fylldes till en början av hoppfulla migranter. Drömmen om ett bättre liv i Europa är en stark drivkraft.
Nu, snart en vecka senare, återstår bara tragedi. De allra flesta som tog sig över betongmurar, taggtråd och Medelhavet har återvänt. Över 70 människor är döda, kanske fler. Bland de saknade finns flera ungdomar.
Vittnesmål från stränderna och uppgifter från FN bekräftar att det under förra veckan spridits information på sociala medier om att gränskontrollen från Marockos sida var försvagad och att portarna till Europa var öppna. Virala klipp som på några ögonblick nådde hundratusentals människor.
I det spanska dramat har Marocko spelat en avgörande roll. Den auktoritära ledningen har tidigare använt migration som ett verktyg för att påverka den spanska regeringen vad gäller konflikten i Västsahara. 2021 såg vi en betydligt mindre men liknande situation när uppemot 10.000 människor kom till Ceuta på en dag. Initierade röster, som DN:s Nathan Shachar, menar att det som hände nu var en marockansk reaktion på den spanska premiärministern Pedro Sánchez besök i Algeriet i juli.
Det finns också koppling till ett nytt beslut i Spaniens högsta domstol om att de som kommer sjövägen till Ceuta – till skillnad från landvägen – inte får avvisas tillbaka till Marocko. Allt tyder på att det har varit en viktig del i kommunikationen.
Den spanska vänsterregeringen har medvetet profilerat Spanien som ett av Europas mest positiva länder till invandring. Premiärminister Sánchez har vid flera tillfällen lyft det humanistiska i en politik där fler människor får stanna i Europa. I januari lät han meddela en stor amnesti för den som har vistats i Spanien i mer än fem månader. Då uppskattade den spanska regeringen att det rörde sig om en halv miljon människor. När tidsfristen löpte ut den sista juni hade nästan 1,2 miljoner människor ansökt. Som väntat var den största gruppen från Sydamerika – men den näst största enskilda gruppen, efter colombianer, var från Marocko. Totalt var nästan var fjärde sökande från Afrika.
”Migrationen kommer att pröva Europa över lång tid framöver. Sverige har dock potential att stå starkare än många andra länder.”
Spanien och Marocko skyller i sin tur krisen i Ceuta på människosmugglare. Vi vet att dessa spelar en stor roll i den irreguljära invandringen till Europa från Mellanöstern och Afrika. Det är en cynisk bransch som utnyttjar människor och letar efter varje möjlighet att tjäna pengar. Över 90 procent av alla migranter som tar sig till EU har betalat människosmugglare, enligt Europol och Interpol.
Det vi såg förra veckan var en giftig cocktail med flera ingredienser som resulterade i att många människor dog. Och det är precis så komplex, svår och stundtals omöjlig den moderna irreguljära migrationen till Europa är. Men efter tjugo år av stora problem finns helt klart lärdomar att dra.
Det var inte en tillfällighet att Sverige 2015 blev slutdestination för 163.000 människor från framförallt Afrika och Mellanöstern. En stor del av alla asylbeslut fastslogs utan att identiteten hade gjorts sannolik och stora grupper fick direkt permanenta uppehållstillstånd utan vare sig krav på jobb eller svenska. Familjeåterföreningen var under samma period extensiv, bidragen var mycket generösa för nyanlända och den som hade barn fick till och med föräldraledighet retroaktivt.
Det är samtidigt vida känt att Turkiet under 2015 och åren däromkring använde migrationsströmmar som ett förhandlingskort gentemot EU. Det är lika känt att Ryssland och Belarus använder migration i hybridkrigföringen mot länder som Finland, Polen och Estland. Här krävs ofta EU-gemensamma lösningar men också bilaterala, som det nuvarande avtalet mellan Spanien och Marocko. Det är alltså en realitet att vi omges av stater som på olika vis försöker använda migration som politiskt verktyg, vilket också ställer krav på strama och förutsägbara regelverk.
Sverige står tack vare politisk handlingskraft och brett parlamentariskt stöd väsentligt starkare 2026 mot plötsliga migrationsströmmar än 2015. Men migrationsminister Johan Forssell (M) har en viktig poäng när han säger att det kan gå väldigt snabbt att tappa kontrollen.
Magdalena Anderssons samarbetspartier Miljöpartiet och Vänsterpartiet driver i flera delar en politik som riskerar äventyra den svenska stabiliteten. Det handlar som denna ledarsida tidigare har lyft fram om att mildra försörjningskrav för anhöriginvandring, fler undantag på humanitär grund och att återinföra systemet med permanenta uppehållstillstånd. Men det handlar också om deras inställning till de EU-gemensamma överenskommelserna där båda partierna i Europaparlamentet bland annat var starkt kritiska till migrationsavtalet med Turkiet 2016.
Migrationen kommer att pröva Europa under lång tid framöver. Sverige har dock potential att stå starkare än många andra länder. Vi har rustats av en generationserfarenhet från 2015 som kan liknas vid finanskrisen under 1990-talet. Den krisen har resulterat i en hittills 30 år lång period av stabilitet i statsfinanserna där Sverige dessutom har utmärkt sig som ett europeiskt föredöme. Migrationspolitiken behöver samma uthållighet.