Under efterkrigstiden dominerades de flesta västeuropeiska demokratier av två stora partier, oftast ett socialistiskt/socialdemokratiskt och ett konservativt/kristdemokratiskt. I Storbritannien var denna ordning närmast institutionaliserad. Valsystemet var designat just så att två partier dominerade helt. Även om debatten i parlamentet alltid har framstått som kaotisk, var Storbritannien länge sinnebilden för parlamentarisk stabilitet.
Under de senaste decennierna har detta förändrats över hela Västeuropa. Först tappade de stora socialistpartierna sitt dominerande grepp, sedan högerpartierna. Inte minst valsystemet fördröjde denna utveckling i Storbritannien, och både konservativa Tory och socialistiska Labour kunde länge skaka av sig flera politiska misstag och oskickligheter.
Men nu verkar tiden vara ikapp dem. Det är inte uteslutet att det är den sista premiärministern från Labour som nu tillträder. På högerkanten utmanar högerpopulistiska Reform UK, och det är på samma sätt inte säkert att konservativa Tory kommer tillbaka till makten. I alla fall i den form vi nu känner dessa partier.
Ur ett svenskt perspektiv bör vi ta lärdom av detta. Inte minst när det – som i samband med det havererade kvittningssystemet – talas om ”riksdagskaos”.
”Precis som företagen under senare år har blivit mer aktiva i att följa och scenarioplanera utifrån den geopolitiska utvecklingen, bör de även i Sverige göra samma arbete utifrån inrikespolitiken.”
Vi behöver alltså inte ta oss långt ut i världen för att hitta tecken på det nya normala när det gäller ”riksdagskaos”. När de etablerade partierna till vänster och höger har tappat stöd i land efter land, är det inte längre lika lätt att få ihop parlamentariska majoriteter. Danmark fick häromveckan en ny regering. Två månader efter valet. Det får anses snabbt nu för tiden.
Och vi har redan fått känna på detta i Sverige. Mellan 2014 och 2022 hade vi regeringar bestående av Socialdemokraterna och mestadels Miljöpartiet. Under tre av dessa åtta år tvingades regeringen genomföra oppositionens budget. Tredje gången som oppositionens budget röstades igenom tröttnade MP och lämnade regeringen. Magdalena Andersson tvingades att avgå som statsminister, samma dag som hon hade valts.
Alla bör dock vara beredda på att ett sådant kaos kan återkomma efter höstens val. Sett till opinionsundersökningarna finns nästan inget scenario där inte en regeringsbildning kommer att bygga på antingen bräckliga kompromisser eller avsaknad av majoritet.
Det gäller även ”näringslivets drömregering”. Från entreprenörer och finansfolk önskas ofta att S och M ska bilda regering. Det måste dock påminnas om att inte heller en sådan regering får egen majoritet som det ser ut nu.
Näringslivet måste förbereda sig på en lång osäkerhet efter valet. När regeringen väl kommer på plats kommer den förmodligen vara svag och eventuellt också oförberedd.
I detta världs- och konjunkturläge är politisk osäkerhet inte bra för någon, allra minst för näringslivet. Bräckligt ledarskap och svaga mandat gör det svårare att genomföra reformer och att bedriva en långsiktig och ansvarsfull ekonomisk politik. Det är i allmänhet inget som uppskattas av finansmarknaden. I en osäker omvärld är det också viktigt för ett exportland som Sverige att ha en aktiv och trovärdig röst utåt, mot EU, Nato, de nordiska och andra viktiga grannländer. Lite lättare för en bräcklig regering är det nog att bedriva utrikes- än inrikespolitik, men det är inte heller optimalt.
Samtidigt kan ett sådant vakuum skapa vissa möjligheter för företagen. Sverige måste framåt oavsett vilket, så här finns utrymme att komma med förslag och visa initiativ.
Svaga regeringar och röriga parlament gör det svårare att förutse politiken. Precis som företagen under senare år har blivit mer aktiva i att följa och scenarioplanera utifrån den geopolitiska utvecklingen, bör de även i Sverige göra samma arbete utifrån inrikespolitiken.
Med Brexit gav oss brittisk politik ett sedelärande exempel på varför EU även med fel och brister är värt att hålla fast vid. Keir Starmers avgång tio år senare kan på ett liknande sätt lära Sverige mycket.