I en essä från 2018 skiljer den tyska poeten, översättaren och essäisten Uljana Wolf på poesi som är flerspråkig på riktigt och poesi som är flerspråkig på ett ytligt sätt. Hon argumenterar för att en dikt skriven på flera språk fortfarande kan vara enspråkig till sin struktur och att dikter skrivna på ett språk tvärtom kan vara flerspråkiga till sin struktur.
I den förra typen av dikter förblir främmande ord (till exempel namn på platser) just främmande. Poeten liknar en turist. Eller så översätts meningar rakt av, som att det faktiskt vore möjligt. Den sant flerspråkiga dikten uppehåller sig i stället vid skillnader och skevheter. Flerspråkigheten blir ett sätt att tänka, att både understryka och förflytta gränser.
Wolfs egen diktsamling ”muttertask, mutatas”, som nu utkommit på svenska i levande och kreativ översättning av Ida Börjel och Linda Östergaard, är ett gott exempel på det senare. Här samsas tyskan med framför allt engelskan i en poesi som i stor utsträckning bygger på ljudmässiga associationer. Sammanbindande teman är moderskap och modersmål, två företeelser som dikterna hela tiden osäkrar.
Här är förvrängningen hela poängen
Homografen ”mutter” har till exempel gett upphov till en svit med mumlande mamma-dikter som skildrar tillvaron med ett litet barn. En av dem inleds ”i made u child and u made me mudder / the u made me müd och worlding kolla / jag gör mud i mig: munlarver made mari- / posas poserande mix av wrigglings tigenling”. Jag förställer mig den talad med minimalt öppnad mun.
Ytterligare en svit ägnas åt västernkvinnan Calamity Janes påstådda dotter Jean Hickok McCormick. Wolf beskriver hur Jean ringde in till ett livesänt amerikanskt radioprogram 1941 för att upplysa om släktskapet. Om det skriver Wolf en dikt på engelska ”by Jane Flow”, som följs av en översättning till tyska av Wolf, som i sin tur följs av en översättning av den tyska dikten till svenska av Börjel och Östergaard. Här är förvrängningen hela poängen.
Detsamma gäller för de dikter där Wolf använder brev som Jean hävdade att hon hade fått av sin mor. Wolf gör kraftiga strykningar och låter bara enstaka fraser stå kvar. Därmed omvandlas de pladdriga breven till dikt: ”dear Jane / I am planning on seeing you / dear Jane / well I saw you / on a bareback horse / you dress mighty swell / so mad / the man”. I dessa dikter avtäcks ett språk inuti språket, ett som funnits där hela tiden, bortom den ursprungliga avsändarens kontroll.
Hon ägnar sig åt ett närmast frenetiskt språkliggörande av såväl kroppen som av fantasin
Det liknar hur barnet förhåller sig till modern, i alla fall i Wolfs poesi. Här får mödrarna magen uppsprättad hos skräddaren eller så är de ryska dockor: ”öppnar du upp oss hoppar en dotter ut / och ur den vidöppna dottern ännu en”. Boken inleds med en dikt om Athenas födelse ur fadern Zeus huvud där Wolf påminner om en bortglömd del av myten.
Zeus åt upp sin hustru Metis när hon var gravid, och till skillnad från dottern kom hon inte ut igen: ”ungarna stiger åt huvudet, skallskålen spricker, / kallar han det – idé, något linjärt, framhjälpt / av en smed allena, med smidigt skiljande don. / och inte ett ord om det som blir kvar därinne”.
I sin skildring av förhållandet mellan bilden av modern och den faktiska erfarenheten pendlar moderskapslitteraturen vanligen mellan självförhärligande idealisering och depressiv besvikelse.
Uljana Wolf gör något helt annat. Hon ägnar sig åt ett närmast frenetiskt språkliggörande av såväl kroppen som av fantasin, av det som blivit kvar därinne och inte benämnts. Arbetsinsatsen är beundransvärd.
Fast vad ska den tjäna till? Till sist saknar jag verkliga tankar i ”muttertask, mutatas”. Utan sådana blir poesin – flerspråkig eller ej – tomt ordvrängeri.