”Trustorhärvan” berättar historien om hur Joachim Posener och hans gäng genomförde 90-talets största finanskupp. Filmen framställer framgångsrikt verkligheten – marinerad i de intervjuades tjockflytande narcissism, skriver Fredrik Sahlin.
Dokumentär
”Trustorhärvan”
Regi: Karin af Klintberg
Manus: Karin af Klintberg, Johan Kjellberg Elgemark
Medverkande: Joachim Posener, Thomas Jisander, Richard Jursén, Björn Björnsson m fl
Längd: 1 tim 42 min
Språk: svenska, engelska
Premiär på Netflix 5 augusti.
Bara några månader efter TV4-serien ”Golden boys” kommer nu en dokumentär om samma svindleri, den så kallade Trustorhärvan, där finansmannen Joachim Posener 1997 plundrade investmentbolagets pengabinge på 600 miljoner kronor.
Posener har hållit sig gömd på hemlig utländsk ort sedan dess, men den envetna dokumentaristen Karin af Klintberg (som bearbetade Carl XVI Gustaf i åratal innan hon fick göra ”Kungen och jag”) har spårat upp honom. Först vill han inte synas i bild men snart kliver han in framför kameran – preskriptionstiden har ju gått ut.
Både serien och filmen berättar med pedagogisk nit om kuppen men jag är fortfarande inte helt säker på hur den gick till, detta trots sammanlagt sisådär fem timmar framför de två nämnda verken (vilket nog säger mest om min ekonomiska analfabetism). Men det är helt i sin ordning, det är människorna och tidsdokumentet som är intressant. Och där lyckas Karin af Klintbergs dokument alldeles utmärkt.
Här får vi ju den sanna historien. Eller nåja, snarare verkligheten marinerad i de intervjuades tjockflytande narcissism och filmskaparens egna tankar. För även om Karin af Klintberg inte tar upp lika mycket skärmtid som i den smått knäböjande ”Kungen och jag”, är hon närvarande i bildernas marginal och ande. Vi känner igen den tillbakalutade humorn och torra tajmingen, den smått ironiska attityden, från tidigare skapelser. Inte minst favoriten ”Ebbe – the movie” (2009) där hon (och kollegan Jane Magnusson) injicerade sprittande liv i den gamla Ebbe Carlsson-affären.
Klintberg har fått tag på i princip alla inblandade – och drar sakta men säkert ner kostymbrallorna på dem. Hon blottlägger snarare än analyserar. Inte minst tack vare ett effektivt klipparbete; stundtals av en montagetyp som skulle få den sovjetiske legendaren Sergej Eisenstein att ställa sig givakt: Hårda klipp där X med stor övertygelse påstår en sak medan Y i nästa bild lika självklart hävdar det motsatta. Krocken blir extra underhållande när personerna i fråga har egon som skymmer solen. Som när Posener med nietzscheansk övertygelse pratar om den egna personens rätt framför andras, om hur han bara ser lagar och regler som ”rekommendationer”.
Men här finns också plats för det lilla livet. Klintberg (och kompani) registrerar beteenden i ögonvrån, ett tics, en tår, en sorgsen blick in i kameran när orden har tagit slut – och ger på så sätt filmen en gnutta välbehövlig värme.
Glidaren Thomas Jisander, en mini-Trump med ett minimalt intellekt men gigantiskt bekräftelsebehov, gör dock bort sig helt på egen hand. Han står i sitt penthouse i Monaco, orerar om sin rikedom och utbrister plötsligt att det är ”Champagne-a-clock” när han öppnar den tydligt exponerade skumpakylen. Medan merparten av de inblandade beskriver dåtiden i en air av eftertanke berättar Jisander stolt om sitt barocka festande i Saint-Tropez 30 år tidigare (som i förlängningen bidrog till gängets fall).
I ”Golden boys” framstod han (energiskt spelad av Erik Svedberg-Zelman) som en gravt överdriven karikatyr av en pantad börsvalp, men när han nu dyker upp i egen låg person visar det sig återigen att den tragiska verkligheten vida överträffar dikten.
Se mer. Fler fifflande finansmän: ”Wall Street” (1987), ”Wolf of Wall Street” (2013), ”The apprentice” (2024).