Liken haglar i Ariana Grandes senaste musikvideos. I videon till ”Hate that I made you love me” begravs ett ex levande av en Grande-zombie iklädd soligt gul klänning. I ”Petal”, som släpptes 31 juli, spelar hon artist i hundåren som motorsågsmosar en anonym gubbjury av kostymklädda krösusar som ratat henne gång på gång, åter i soligt gul klänning. Fingrar flyger, blodig gubbvävnad skvätter överallt. Gul klänning blir röd.
Direkt efter släppet började ett skräckslaget internet svälla och bukta av skärmavbilder från musikvideon. Men det är inte urfuckningen med motorsåg eller scenen där Ariana Grande tar en kaffe täckt i rött inkråm som sprids av skärrade fans. I stället är det inzoomade stillbilder på Grandes blottade bröstbensgaller.
I en scen, kort innan motorsågsmassakern, har hon på sig en mycket trång dräkt – typ Sandy från slutscenen i ”Grease”. I den dräkten kan man se Grandes skelett med – hur ska man säga? – rättsmedicinsk precision. Genom bröstet syns nästan ryggen. Kort sagt, kroppen håller på att äta upp sig själv inför öppen ridå. Kommentarsfälten är bara förfäran. Flera frågar rakt ut: Varför i helvete sitter hon inte med dropp?
Efter reaktionerna har Grande låtit meddela att hon ska dra sig undan från offentligheten så fort den pågående världsturnén spelats i hamn. Notera, inte för att ta hand om sin hälsa utan för att granskningen av hennes hälsa har blivit för påträngande. En sak ska vi ha klart för oss: Det faktum att Grande går i ide är inte ett ansvarstagande för den egna hälsan eller ungas kroppsbilder eller blablabla. Det är ett straff. Publiken har fått på moppe.
Dubbelt dessutom, eftersom hela albumet handlar om en giftig och otacksam publik. Grande tycker att hon har eldat för kråkor. Kråkor som vad hon än gör skallrar: anorexi, anorexi, anorexi. Det spelar ingen roll om hon sjunger omöjliga visseltoner i ”Wicked” eller låter sig örfilas av Cher i SNL, samtalet om vikten överskuggar allt.
Grandes kropp har väckt ramaskri sedan 2023, då fansen strax innan ”Wicked”-premiären chockades över viktraset. Då bemötte Grande bruset med en video som läxade upp: ”Man ska inte kommentera andras kroppar. Kroppen som ni jämför min nuvarande kropp med var den ohälsosammaste versionen av mig", sa hon då.
Det är ett limbo vi känner igen från alla debatter om Bianca Ingrossos bulimi eller influencers ryggkotor på stranden.
Nå, lita aldrig på en – jag antar att jag av juridiska skäl måste tillägga – förmodad ätstörd. (Respectfully, jag har känt flera ur det släktet – och förstås på tjejers vis gärna velat tillhöra släktet själv och vet därför att det är ett släkte som aldrig skulle yppa andra ord än: jag är mätt, just ätit, aldrig mått bättre, alltihop sagt med typ blåa läppar strax innan svimning.)
Och publiken typ – tystnade? Ett tag iallafall. Iallafall lite. Fast i helvetets förgård, nämligen limbot: offer vs makthavare. Det är ett limbo vi känner igen från alla debatter om Bianca Ingrossos bulimi eller influencers ryggkotor på stranden. Dvs när en kvinna i offentligheten är offer för kroppshets men också typ superspridare av nämnda hets.
I Grandes fall handlar det inte bara om kroppen. Sedan ”Wicked”-dagarna har fansen skanderat en replik som ekar i en krösusmun i Petal-videon: ”We miss the old Ari”. (Eller Pepper, som hon heter i videon.) På lappar har gubbjuryn antecknat allt som inte duger: För tjock. För tråkig. För mycket smink. För fejk. Och sen, när Pepper har omstöpt och muterat sig gång på gång klagar de på att den gamla versionen var bättre. Enter motorsåg.
Om man har varit det minsta uppmärksam på Grandes karriär de senaste åren har man fått whiplashnacke av popprinsessans olika mutationer. Ariana Grande är känd för sina förvandlingar. Mest känd är förmodligen den så kallade Blackiana-eran, åren mellan 2016-2018 då hon anklagades för blackfishing – alltså att låtsas vara svart.
Ingen tänker för död och pina erkänna att hon är sjuk.
I ”Petal” slår Grande ifrån sig. Jag ville bara sjunga, menar hon. Trött på att stöpas om och straffas. Backlashen mot kroppen tolkar hon som fan läser bibeln, som ännu en orättvis attack. Jag blev nåt ni ville ha, nu vill ni inte ha det.
Och det här är tydligen kullen Grande vill dö på för hela hennes team, föräldrar, skivbolag, you name it, verkar – iallafall offentligt – skriva under på villfarelsen att artisten är happy och healthy. Ingen tänker för död och pina erkänna att hon är sjuk. Kanske är det svårt att sluta dansa kring den gyllene kalven när man väl har börjat.
Och visst, det är en svårfjällad fisk. Artister är, strikt talat, inte skyldiga sin publik att vara friska.
Men när den gyllene kalven slutar andas finns den inte mer. Så, att gå i ide är nog en god idé. Låt vara att det är för att ge publiken på moppe.