Han efterlämnar hustrun Katarina Rosell och barnen Fredrik, Maria och Astrid samt barnbarn.
Är det en smula futtigt att först tänka på en vacker backhand när man minns vår gode vän Christer? Eller kan en beskrivning av Christers tvåhandsfattade låga svepande rörelse, höger knä tätt mot banan med ren bollträff strax framför vänster höft fullföljt av en vindsnabb rörelse uppåt framåt faktiskt vara den bild som riktigast förmedlar bilden av honom och vår vänskap under många år?
Det var så länge sedan så ingen riktigt minns. Majoriteten i gruppen var läkare och Christer hade träffat åtminstone två av oss redan under de första veckorna av första terminen på medicinska fakulteten år 1976. Och så uppstod och utvecklades vänskapen, alltmer sammansvetsade blev vi på tennisbanorna på Gerdahallen, för Christer ett särskilt kärt stamlokus.
Christer tog aldrig plats, några uppfattade honom som blyg. Men så var det ju inte. Han hade istället den sällsynta underbara förmågan att vara närvarande med sitt milda nyfikna lugn, utstrålande en föredömlig förmåga till mänsklighet självklart parad med omvittnat hög kompetens som kirurg på ÖNH-kliniken. Om det kan hans kollegor och många patienter berätta.
Att spela med Christer var alltid fysiskt ansträngande och samtidigt mentalt vilsamt. Oavsett om man vann eller förlorade lämnade man banan på gott humör. Alla som någon gång spelat tennis vet att det är både en eftersträvansvärd och svåruppnåelig känsla; leken blir lätt allvar. Men inte i sällskap med Christer.
Så hoppades vi att pensionärsåren skulle få fortsätta. Men bara några få dagar efter att Christer fyllt 70 berättade han att han plötsligt inte orkade.
Och knappt en månad senare skrev han följande stoiska rader till en av oss när han hade fått besked och förstått att han hade spelat för sista gången.
”Det kan gå oväntat snabbt utför här i livet för vem som helst. Det kan vara värt att betänka. Det är ju ingen hållning man kan rätta sitt liv efter, det vore ju alltför dystert, men det är nu en gång för alla den hemska verklighet vi människor tvingas leva med och där dom flesta slipper konfrontationen förrän sent. Ingen vill ju tänka på sånt och undviker det därför enligt vars och ens förmåga.”
Kärnfullt och inkännande med stor elegans, även i den svåraste av stunder. Därför ska hans stiliga backhand från baslinjen vara hans imaginära minnessten. Han styrde den inte utom räckhåll utan dit vi andra med möda kunde nå den. För Christer ville att det vackra spelet skulle fortsätta.
Nu går vi vidare utan honom men i våra minnen ska han leva.
Ulf Tedgård, Johan Richter, Fredrik Ploman, Lars-Göran Larsson, Torsten Holmdahl, Lennart Hansson, Anders Johnsson, Nils Hyllienmark